Ricky Bruch - En svensk Mohamed Ali  
Ricky Bruch är en av de färgstarkaste svenska idrottspersonligheterna genom tiderna; ideligen kom han med sensationella utspel som gav eko i pressen. Men han var också mycket framgångsrik som idrottsman. Han tangerade världsrekordet i diskus 1968, tog OS-brons i grenen 1972 och hans svenska rekord står sig än idag. Ricky Bruch var etta i världsstatistiken i diskus från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet. Presens ringde upp Ricky Bruch för att ta reda på vad han gör idag  

Var och hur bor du?

–Jag bor i eget hus i Blentarp som hör till Sjöbo kommun.

Hur är det? Sjöbo är känt som Sveriges mest invandrarfientliga område?
–Ja, men det är inte så illa som ryktet säger. En dag kom en konststuderande egyptier och knackade på och ville sälja sin konst till mig. Jag frågade honom om han visste i vilket distrikt han befann sig, men det hade han inte en aning om: Han hade inte sålt så bra någon annan stans och förstod inte vad jag talade om. Så, egentligen är det en grupp runt Olsson och Franzén som står för det invandrarfientliga, men de har ju hörts och synts väldigt mycket. Det bor många bra invandrare i bygden.

Var inte du med i Ny Demokrati?
–Ja, så blev det, fastän jag redan varit med och startat upp miljöpartiet. En kväll var det en som ringde upp och sa: Hej Ricky, det är Bert. Vilken jävla Bert, frågade jag. Bert Karlsson, sa han. Bert berättade att han och greven höll på att bilda ett parti och undrade var jag stod politiskt. Jag är grön-liberal-moderat-socialdemokrat, svarade jag. Då skall du med oss svarade han.

Hur politiskt engagerad är du, följer du med vad som händer i världen?
–På morgonen ser jag alltid utländska nyheter. Jag vet tex. allt nytt om Afghanistan: Nu tror amerikanerna att de vet exakt i vilka bergshålor Usama bin Laden befinner sig och förmodligen kommer man att svälta ut honom. Till en början tyckte jag inte alls om de amerikanska bombningarna, men nu verkar det som om amerikanerna faktiskt kommer att lyckas med den här operationen. Vet du förresten att talibanerna lurat amerikanernas värmekameror genom att placera djur i övergivna bergshålor. Amerikanerna har sprängt får!

Vill du till säga något om Sverige idag?
–Det värsta med Sverige är hur vi behandlar flyktingar, att Sverige blivit dömt åtta gånger, om det var i Europa-
domstolen. Att låta människor vänta 3–5 år på besked och sedan skicka dem tillbaka är att jämföra med tortyren i Irak. Det absurda är att de som kommer hit är överlevarna – de starkaste! – och de behandlar man inte hur som helst!

Du har givetvis rest mycket under din idrottskarriär. Vilka platser har du återvänt till?
–Jag har varit på snart sagt varenda plats på hela jordklotet. Jag har tex. varit på varenda ö i Söderhavet och har kontakter i hela Ryssland från Leningrad till Kamtjatka. Jag var väldigt populär i Östeuropa, fast många tyckte det var konstigt att jag åkte dit så mycket som jag gjorde. Men jag tyckte om folket där och såg mig omkring och träffade folk istället för att stanna på förläggningarna. Själv är jag multietnisk i religionshänseende: Jag har tagit upp det bästa från buddism och från alla religioner egentligen och jag håller på med meditation.

Har du alltid varit influerad av österlandet?
–Det har kommit att influera mig allt mer och idag ser jag faktiskt ut som en taliban! Men av helt andra orsaker. Jag har 3,5 dm skägg som jag sparat sedan jag förlorade min pappa. Och jag behåller det till jag sörjt färdigt. Till jul tar jag nog bort det.

Har du några kontakter med idrottsvärlden idag?
–Jag håller på att pröva fram örtpreparat som alternativ till användning av hormoner. Det är blandningar av örtmediciner som använts av naturfolk världen över. Jag ringde faktiskt upp fotbollsspelaren Roger Milla när jag såg de välväxta spelarna från Kamerun och Nigeria och det visade sig att de alla äter youinbebark. Systematiskt har jag sedan testat olika blandningar på elitidrottsmän.

Höll du på med örtpreparat när du själv tränade?
–Jag fick bra medel från Ryssland. När det gäller ett av dem har jag varit osäker på innehållet, men med hjälp av mina ryska kontakter har jag nu fått reda på vad det var. Det var ämnen man utvunnit från renhorn och som man gav småbarnen. Potenshöjande ämnen var det!
När du gjorde entré på idrottsarenan förvandlades den till en scen. Det var inte bara spännande att se om du skulle slå något rekord, utan också om du skulle göra något oväntat.
–Inför stora tävlingar var jag som en konstnär som har produkten färdig i huvudet långt i förväg. Jag regisserade allt jag skulle göra från tävlingsdagen och bakåt till den dag som var – istället för tvärt om! Så när jag kastade 70,26 meter på Stockholms Stadium visste jag på förhand hur långt varenda kast skulle bli, med vissa alternativ beroende på vindarna. Kvällsposten hade artikeln färdig kvällen innan jag kastade!

Saknar du den uppmärksamhet du tidigare var utsatt för?
–Det är inte lätt; jag var världsbäst en gång, men samtidigt skrev man ju så fruktansvärt mycket dumt om mig. Det har gjorts en undersökning som omfattade samtliga tidningar i landet under en period och de fann att man skrev 48% om mig och 52% om övrig sport! Fastän jag bara genomförde de uppladdningar som var bäst för mig blev det ju skandaler hela tiden. Man kan ju inte rå för att man är den personlighet man är! Det var skönt när Stenmark och Borg kom och avlastade mig 1976–77.

Vad håller du på med för närvarande?

–Jag har skrivit på en bok om hjärnan som är praktiskt taget klar. Och jag redigerar film ungefär 4–5 timmar om dagen.

–Jag vet att Stefan Jarls gjort en film om dig och har sett dig i filmen Ronja Rövardotter, men någonstans läste jag att du har 25.000 filmer hemma. Har du sett alla de filmerna?
–Jag har sett mer än de flesta och har räknat till 30-40.000 filmer. I det sista har jag intresserat mig för tysk kvalitetsfilm och tittar på Fassbinder, Herzog och Schlöndorff.

Jag kan förstå att du gillar Herzog som gjort filmer som Kaspar Hauser och Fritzcarraldo där de drog en ångbåt genom djungeln. Vet du vad Herzog gör idag, har han slutat göra film?
–Nej, jag har en senare film av honom som är helt sagolik; Where the Green Ants Dream. Det är en märkvärdig, poetisk film som är inspelad i Australien och jag har skickat den till Stefan Jarl som ville se den. Filmen berättar om hur illa australiensarna behandlat sina urinvånare.

Vad är det för film du redigerar?
–Det kan vara enklare grejer: När det är jul och folk blir hysteriskt stressade brukar jag gå ner med kameran till ett stort köpcentra i Malmö. Där stoppar jag någon som kommer springande och säger: – Hej, det var länge sen! Och då ser de förstås helt frågande ut. – Kommer du inte ihåg för två månader sedan, när vi satt och pratade… Ja, efter en stund släpper jag förstås iväg dem, men då har jag brutit det maniska tillståndet de befann sig i. Jag har också gjort en typ av dolda-kameran film som är inspelad på en sjö i södra Tyskland och som driver med gränsposteringarna. Den är rolig och väldigt uppskattad ute i Europa. Och en annan gång filmade jag i ett av Europas otillgängligaste områden; då hängde jag i nedisade linor med 1100 meter rakt under mig. Jag är nämligen inte alls höjdrädd!

Det låter som om det där handlar om något helt annat än film?
–Jag älskar adrenalinkickar. Så är det. Jag reste tex. till Island i samband med Vulkanutbrottet på Hemön. Man försökte stoppa mig när jag skulle ta båten över till ön. Du kan inte föreställa dig känslan; när jag lade handen mot marken var det som om jorden hade en lunga... Och jag låg i ett skyddsrum när orkanen Andrew drog förbi och då var det som om 300 tåg och 500 bussar kom rusade. Då var jag rädd!

Varför gör du sånt?
–Det är inte så galet som det låter eftersom jag vet var gränserna går. Jag har också gått en av världens hårdaste överlevnadskurser för att jag vill se vad jag kan klara av. Det har väl att göra med hur jag alltid gjorde mitt yttersta i samband med idrottandet; den som vill bli bäst i världen måste passera gränser man på förhand inte vet om man klarar av! Efter hårda träningspass kunde blodet spruta genom både näsa och öron. Stefan Jarl, när han gjorde filmen om mig, tyckte ibland att vi inte skulle ta scener som var helt självklara för mig. Ja – det är en hel del i den filmen som jag har regisserat, även om den till 95% var dokumentär.

Har du några framtidsplaner vad gäller film?
–Jag håller på med ett filmmanus som jag hoppas någon ska våga satsa på. Tyvärr är de som sitter på de stora filmbolagen rädda, särskilt i Hollywood, men jag ser det som att filmen måste ta ett steg till framåt. Det måste göras.

Vad ska filmen handla om?
–Det handlar om en kille som bytt identitet för att han är jagad och som vill hitta en fristad. Han söker världen över och hamnar till en början i Eldslandet. Det är en spelfilm som ska spelas in autentiska miljöer där det sker katastrofer, i sambad med jordbävningar, eller som i Kosovo under kriget, i översvämningsområden. Som nere i Indien när 100-tals döda människor ligger och flyter i vattnet – på sådana platser ska filmen spelas in. En viktig ingrediens i filmen är musiken: Tänk dig scenen i Indien till Happy Days Are Here Again. En del säger mig att det bara är osmakligt. Folk kommer bara att må illa, säger man. Men det här är ju saker som händer och jag vill bara väcka människor. Kontraster biter nämligen. ¶

Tomas Ferm