Dagens krönika
fredagen den 8 maj
Astrid Trotzig
"Räddningen för BLM?"
Andra krönikor
Gunnar Bergdahl: "Vad bryr sig en cineast om plus och getingar?" (980507)
Maria Gummesson: "En kommunikation värd namnet" (980509)
Bo Madestrand: "Om fem år är vi lika stora som Ace of Base" (980510)
|
|
JAG LÄSER ALDRIG ett helt nummer av en kulturtidskrift. Utom när jag själv var redaktör, först på 90TAL, några år senare för BLM, och jag har läst varje nummer av Index noggrant som korrekturläsare.
Men annars tillhör jag de som börjar med de kortaste bidragen och sparar alla längre, visserligen mycket intressanta, essäer till ett senare tillfälle som aldrig dyker upp.
Att det är få som läser ett helt nummer av en kulturtidskrift, förutom redaktörerna, är varje redaktör medveten om. En bråkdel av tidskrifterna blir recenserade eller omnämnda på kultursidorna. Prenumerant- siffrorna sjunker stadigt eller befinner sig konstant på en blygsam nivå. Man jobbar dag och natt med sin tidskrift. Oavlönat förstås. Att det stora problemet för alla kulturtidskrifter är Pengarna är knappast någon nyhet. Att inte få lön för sitt arbete som redaktör och inte kunna betala sina medverkande annat än symboliskt. Att inte kunna marknadsföra sig, finna nya distributörer; inga fler prenumeranter = inga nya pengar/inga nya pengar = inga fler prenumeranter...
Ändå ger man sig inte, av det enkla skälet att det helt enkelt är jävligt kul att vara redaktör.
Med detta i tankarna borde himmelriket för en tidskriftsredaktör vara BLM. Få tidskrifter i Sverige uppbär samma renommé och status. Dessutom har man en ägare med pengar. Så även om det aldrig har varit någon dröm att sitta i BLM-stolen var det svårt att motstå frestelsen.
Och visst hade jag, i dessa sammanhang, oerhörda ekonomiska och kulturella resurser till mitt förfogande. Man kunde bokstavligt talat välja och vraka bland insända bidrag av Sveriges mest etablerade författare och få tillfrågade tackade nej till en medverkan i BLM. Och man kunde betala ett arvode som åtminstone var högre än de flesta andra tidskrifters. Man fick till och med en blygsam lön för sitt jobb.
Det blev också tydligt att så fort man ikläder sig rollen som BLM-redaktör intar man en Position i det litterära (stockholmscentrerade) Sverige. Det första nummer varje ny redaktör gör är nästan lika välbevakat som den litteratur man själv avser bevaka.
Jag fick plötsligt många nya "vänner" bland författare och andra, alla lika vänliga och tillmötesgående; och att presentera sig som BLM-redaktör på en förlagsfest kunde göra en halvkul tillställning riktigt trevlig.
Man är självklart oförskämt priviligierad i jämförelse med andra tidskriftsredaktörer, men alla de fördelar som åtföljer ett redaktörskap på BLM kan också sägas vara dess nackdelar.
BLM har i mångt och mycket blivit en tidskrift för redan etablerade författare. Dess anrika historia är därför en belastning om man vill försöka nå nya läsare och gör det också lätt att förledas och tro att BLM klarar sig utan marknadsföring och utarbetade strategier för överlevnad. Liksom andra kulturtidskrifter lider BLM av ekonomisk förlust men den avgörande skillnaden handlar förstås om ägarskap.
Att man ständigt befinner sig i en relation till en ägare innebär att man ofrånkomligen måste ta ställning till denne, i detta fall Albert Bonniers Förlag, vars strategi är just att särskilja BLM från förlaget, att markera tidskriftens oberoende. Man försöker på sätt och vis låtsas att BLM är en ideell tidskrift, där redaktörens frihet ska få stort utrymme. I själva verket borde man fundera på om räddningen för BLM inte ligger i att förlaget markerar sitt ägarskap och på ett tydligare sätt visar sitt stöd för tidskriften. Annars är det lätt att tro att redaktörens frihet mest är ett bekvämt sätt att låta det gamla flaggskeppet förfalla i tysthet.
Astrid Trotzig
Författare och före detta BLM-redaktör
© 1998 Astrid Trotzig och Nätverkstan
|
|
