Dagens krönika
lördagen den 9 maj
Maria Gummesson
"En kommunikation värd namnet"
Andra krönikor
Gunnar Bergdahl: "Vad bryr sig en cineast om plus och getingar?" (980507)
Astrid Trotzig: "Räddningen för BLM" (980508)
Bo Madestrand: "Om fem år är vi lika stora som Ace of Base" (980510)
|
|
JAG ÄR SAMTIDIGT FÄRSKING och veteran i tidskriftsvärlden. Länge har jag satt en ära i att tacka ja varje gång en liten, bra tidskrift ber mig om en text - just därför att jag kan refrängen: "Vi har tyvärr inte så mycket pengar". Det är en demokratisk skyldighet att skriva gratis eller nästan gratis i den enda fria press vi har kvar men det är inte vad som driver mig, jag har låg pliktmoral, jag gör bara vad jag har lust med. Att kommunicera villkorslöst i tryck är en demokratisk och litterär lust.
Allt större koncerner ägda av allt färre står för en allt effektivare produktion av tryckta ord och andra mediala budskap. Läsaren är i deras ögon primärt en konsument, inte en samhällsmedborgare eller en själsvarelse. Man hamnar snett om man suckar över att små, smala tidskrifter inte kan konkurrera med dessa massmedia. För den lilla tidskriften är varje enskild läsare viktig - bokstavligen. Därmed närmar vi oss en kommunikation värd namnet.
Utopia? Javisst, jag idealiserar för att höja stridsmoralen. Som färsking på andra sidan redaktionsbordet - jag har just passerat från tidskriftsskribent till tidskriftsredaktör - ser jag än tydligare vilken tuff värld jag verkar i. Hur orkar människor? Kanske handlar det nu igen om den demokratiska lusten? Om man nu nödvändigtvis måste föra ett abstrakt resonemang kring det mycket konkreta att varken svett eller möda någonsin skrämt människor från att göra vad de gillar, inklusive skriva om sådant de gillar.
Tidskriftsbiennalen borde beretts möjligheter till väldiga bandelroller på stan, et cetera, för att ge fler samhällsmedborgare och själsvarelser chansen att denna helg i större utsträckning läsa sådant de gillar. Jag skriver detta parallellt med att jag fattat beslutet att till sist slänga ut TV:n. I det längsta har jag försökt undvika att framstå som televisionsparanoiker, men det är ett faktum att TV skapar en "verklighet" som gör falska anspråk på att vara hel, på ett sätt som det tryckta ordet aldrig kan göra. Det finns alltid en annan tidning, vilket är långtifrån samma sak som att det alltid finns en annan kanal. TV:n påstår sig visa en värld. Pressen kan aldrig på samma sätt inbilla oss att den visar mera än skärvor av många världar. Att ha TV är som om böckerna i bokhyllan kastade sig över en med våld, nej värre, böckerna i bokhyllan har jag åtminstone valt, så jag säger: Inte mera. Synd på TV-spel, bra videofilmer och annat roligt. Men. Tänk man var tvungen att köpa ett förutbestämt gäng böcker tillsammans med sin bokhylla, att ha i den antingen man ville eller ej? Inte fan skulle jag vilja ha en sådan bokhylla.
Skulle den överhuvudtaget gå att sälja till någon alls?
Kanske skulle den faktiskt det. Tanken förfärar. Det är en frisk sensation att en alternativ medial plats med verklig valfrihet åtminstone finns, som motvikt till massmedias så kallade valfrihet: att allt fler kanaler visar alltmer likriktade program. Jag ser fram mot nästa tidskriftsbiennal i Malmö år 2000. Bra börjat.
Maria Gummesson
Färsk redaktör för Lyrikvännen
(tillsammans med Petter Lindgren)
© 1998 M Gummesson och Nätverkstan
|
|
