Dagens recension
löragen den 9 maj
Ulrika Milles
"Blå - långt före Pripps"
Tidigare recensioner
Erik Andersson: Vem är vem i Eslövs parkförvaltning? (980507)
Aase Berg: Den besynnerliga publikationen Protoplasma (980508)
Pelle Andersson: De döda tidskrifterna (980510)
Varje dag under Biennalen presenterar Nätverkstan en introduktion av en okänd tidskrift. Här får du inte veta något om Ord&Bild, BLM, 90TAL eller Moderna tider. Vi berättar bara sådant som du (förmodligen) inte visste. Upptäck en ny tidskrift - svensk eller utländsk, faktisk eller fiktiv, död eller levande...
Vill du själv dela med dig av ditt esoteriska vetande om en publikation som gått världen förbi? Använd då vårt formulär och skicka in din egen recension!
|
|
DEN HETTE BLÅ LÅNGT INNAN det fanns lättöl som man blev populär av. I Svenskfinland, där den utgavs, finns det heller inte särskilt mycket lättöl. Man dricker starkare, och lättare därför.
Blå (utgiven av Boklaget i Helsingfors) däremot var en tung sak, den fungerade som en sorts årsbok och med skyhöga ambitioner. Här presenterade man, intelligent och substantiellt, nästan alla de titlar som den finlandssvenska litteraturen bestått av under året, rubb och stubb på ett sätt som inte en BLM skulle fixa på en livstid (utgivningen är visserligen större i Sverige, men inte måttet).
Till detta krävs en form som böljar mellan långa samtal, korta intervjuer, citat och reportageinhopp, recensioner och kvalificerad kritik. Det är som att stiga ner i en dykarklocka och färdas till ett decennium som känns så egendomligt ålderstiget redan.
De tidskiftsnummer jag har kom ut i början av 80-talet och då hade desktoptekniken knappast kommit till var mans dator. Men man sa redan "paste-up" och jobbade uppenbarligen så kollektivt som man var tvungen att göra under de första åren då det var möjligt att desktoppa sin egen tidskift på nolltid. (Ni vet, en scannade, en klistrade upp de scannade bilderna, en svor vid datorn och skrev ut text i långa banor... det var inte roligt, det blev inte snyggt, men jädrans vad proffsigt man tyckte att det var.)
Denna dinosaurieteknik kommer vi troligen aldrig mer att kunna möta så direkt som här, i en tidskrift full av formella nödutgångar, nattliga akutlösningar, hemskrivna rubriker och inklistrade seriestrippar. Bara innehållet skiljer från en begåvad skoltidning. Men det är all skillnad man behöver i en tid när fan läser bibel och allt liknar vartannat.
Innehållet som kriminellt komprimerat kan beskrivas som litterär och politisk genomlysning av en tid - med den udda stilen som främsta metod - bidrar till min fascination inför denna lämning ur det förflutna. Jag läser mycket finlandssvensk litteratur, men här går jag bet gång på gång. Jag vet för lite om sammanhangen, jag begriper inte slangen som är finlandiserad på ett kul men för mig förfrämligande sätt, redaktionen kastar smek- och öknamn omkring sig. Varför tröttnar jag inte?
Säg det. Det är väl det att jag får en inblick i känslan av att nästan förstå, att vara nära något som gör sig till så litet men säger så mycket. Mitt i allt det som många skulle kalla stillöst: stil.
Ulrika Milles
Litteraturkritiker
© 1998 Ulrika Milles och Nätverkstan
|
|
