|
|
Behövs tidskriften? Eller: Behöver tidskrifterna pengar?
"Kulturtidskriften - ett tecken i tiden eller dinosaurisk kvarleva?" Så löd rubriken för biennalens inledningsdebatt som hölls på torsdagen. En debatt som i hög grad kom att handla om pengar - eller snarare bristen på sådana. Men också frågor om tidskriftsdistributionen, marknadsföring och Internet berördes. David Karlsson rapporterar.
 - Den på låtsas-attityd som tycks genomsyra Kulturrådets medelstilldelning utgör ett av de allvarligaste hoten mot kulturtidskrifterna. Anders E Olsson, Pequodredaktör och tillika ordförande i Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter, gick ut hårt när han inledde biennalens öppningsdebatt.
- Kulturrådet verkar betrakta kulturtidskrifterna som en hobbyverksamhet, man ger endast förluststöd och man ger till alldeles för många tidskrifter. Inte minst märkligt är att man är så generös mot tidskrifter som har starka organisationer, och därmed finansieringskällor, i ryggen. Reflexmässigt tycks man ge tidskrifterna en tredjedel av de medel de söker.
- De helt avgörande frågorna om portot och distributionen ut till bokhandlarna har man inte förmått ta tag i.
Kristina Hultman, redaktör på Arena och en av Bangs grundare, stämde in och talade om "källarhålsromantiken" på Kulturrådet. Men hon prisade också den frihet det innebär att vara tidskriftsredaktör. Man undkommer maktstrukturerna i kulturlivet med dess "sura lojaliteter och rädsla för starka kvinnor". En tidskrift kan på ett annat sätt än större tidningar eller tv-redaktioner diktera sina egna villkor. På så sätt kan tidskriften i sina bästa stunder utgöra en demokratisk frizon.
Gunnilla Thorgren, sakkunnig på kulturdepartementet, mindes med viss nostalgi sin tid som redaktör för Pockettidningen R: "Man måste vara lite galen för att vara tidskriftsredaktör". Problemet för kulturtidskrifterna idag är att de saknar en stark organisation som företräder deras intressen, menade hon. Litteraturutredningen har inte heller förmått lösa de svåra problem kulturtidskrifterna står inför - "Vi vet att det måste göras mer".
Sist ut i raden av paneldebattörer var Carl Rudbeck, redaktör för numera helt och hållet internetbaserade Smedjan. Han menade att tidskrifter görs av entusiaster som vill förändra världen och försvarade rätten att vara just en dinosaurisk kvarleva, att vara otidsenlig. Kulturtidskriften är den enda plats som finns kvar för essäistiken.
Rudbeck berättade att Smedjan idag har 4000 besökare/nummer, vilket är betydligt fler än antalet prenumeranter när tidskriften fanns i pappersversion. Internet kommer, förutspådde han, att bli det naturliga mediet för kulturtidskrifter i framtiden.
Byråkratens dröm
Gunnilla Thorgrens efterlysning av en stark tidskriftsorganisation bemöttes på olika sätt av de debatterande redaktörerna. Anders E Olsson menade att en sådan organisation ju faktiskt fanns, medan Hultman och Rudbeck varnade för försöken att fålla in de disparata och egensinniga idémänniskorna i organisationssverige. Tidskrifterna har inget gemensamt intresse att företräda, menade Rudbeck. Det enda som förenar dem är att de utkommer på papper.
De politiska realiteterna ser ut sådana, försvarade sig Thorgren. På regeringskansliet är det så att den som kan presentera det bästa förslaget, den bästa lösningen på ett problem, har störst chans att få det förverkligat (f ö en insikt i praktisk politik denne utsände reporter tänker rama in och sätta upp på väggen).
Ett annat ord värt att bli bevingat fälldes av Carl Rudbeck, i ett meningsutbyte kring marknadens förmåga att vaska fram den kvalitativa kulturen, när han menade att "väldigt få framgångsrika konstnärer varit fattiga". Samtidigt varnade han för konsekvenserna av frilansarnas allt sämre villkor: "Det är snart bara de som inte lyckats i reklambranschen som skriver kulturartiklar".
Storlekens betydelse
Reklam och marknadsföring var också ett ämne som stöttes och blöttes under samtalets gång. Medan Gunilla Thorgren med viss irritation mindes hur de stora medierna parasiterade på det mödosamma arbete Pockettidningen R lag ned, vände Kristina Hultman på resonemanget och menade att just detta var Arenas främsta marknadsföring: "Vi känner journalister som lyfter in vårt material i andra media." I framtiden kommer, befarade hon, de tidskrifter var redaktörer inte rör sig mellan TV- och radiostudiorna att marginaliseras.
Anders E Olsson gick till försvar för de små tidskrifterna och menade att även en tidskrift med bara tre- eller fyrahundra prenumeranter har ett existensberättigande. Hur många läsare hade Kris under sin storhetstid? undrade Rudbeck retoriskt, och från de bakre raderna fyllde Kulturrådets Erik Östling på genom att påminna om att de svenska tidskrifterna vid en internationell jämförelse har en relativt stor läsekrets. En inflytelserik tidskrift i t ex USA har inte nödvändigtvis mer än ett par tusen prenumeranter. Svenska kulturidskrifter har inte sällan en lika stor upplaga som motsvarande publikation i Nordamerika.
Vad gällde distributionen av tidskrifterna rådde stor enighet bland redaktörerna. Så länge Arena tvingas betala 50 000 kr till en privat distributör för att sälja 125 lösnummer finns det fortfarande behov av en framsynt statlig kulturpolitik.
David Karlsson
|
|
|
