|
|
Kan man lita på konsttidskrifterna?
Vem kräver egentligen trovärdighet av konstmagasin? Det var en av de frågor som diskuterades på seminariet ”Art Magazines - Can You Trust Them?”, som hölls på moderna museet under fredagen. Nils Olsson rapporterar.
Under fredagen drabbade en rad internationella konsttidskriftsredaktörer samman i en paneldebatt kring konsttidskriftens trovärdighet. Vad kan och bör man förvänta sig av tidskriften i ett sammanhang av oöverskådlig globalisering och medialisering av konstvärlden. Sara Arrhenius (Index), Sara Greenberg (The Art Newspaper), Helena Kontova (Flash Art), John Peter Nilsson (Siksi) och Mathew Slotover (fries) utgjorde panelen, och Joshua Decter, kritiker från New York, modererade en något uttdragen debatt som kom att avbrytas av dennes tömningsbehov.
Den fråga som utgjorde utgångspunkt för seminariet "Art Magazines Can You Trust Them?" är kanske inte den mest självklara. Joshua Decter inledde seminariet med att elaborera kring just begreppet trovärdighet: om vi inte litar på konsttidskrifterna, vad är det då vi förväntar oss av dem? vem/vad litar vi på överhuvudtaget? Decter summerade frågeställningen med att "trovärdighet är någonting vi kanske inte alls skall förvänta oss". Det kom alltså i mycket att handla om den föga uppseendeväckande insikten att media inte är objektiv, att vi inte längre kan eller bör "lita" på olika förmedlande institutioner.
Dock, en paneldebatt som klockar på tvåochenhalv timme måste av naturliga skäl stundtals bli intressant. Det gäller åtminstone den fråga som Siksis redaktör John Peter Nilsson intoducerade, om förhållandet mellan en konsttidskrifts specifika identitet - dess "soul" - och valet att skriva helt eller delvis på engelska. Grunden för Siksis finansiering ligger i att den är nordisk, men skillnaden mellan "nordiskhet" i teori och praktik gör idén om det nordiska mindre användbar i konstsammanhang, där internationella relationer av olika slag spelar större roll. Frågan om hur man upprätthåller en identitet - en särart baserad på t ex en geografisk belägenhet - samtidigt som man är del av en internationell konstscen, är problematisk. I synnerhet som distinktionen centrum/periferi luckrats upp i takt med en tilltagande globalisering. Men valet att skriva på engelska är inte ett entydigt ställningstagande, vilken engelska skall man skriva, och för vilket syfte? I ett internationellt sammanhang, med en skribentkår från en mångfald språkområden, existerar en rad olika varianter av engelska: "euro english", "post-colonial english", etc. Om en konsttidskrift vill representera en multietnisk situation tycks ett sätt vara att tillåta en mångfald språkliga varianter samsas, vilket i praktiken innebär att skriva på mängd olika engelskor. Helena Kontova från Flash Art intygar att man faktiskt arbetar på det sättet, att man är medveten om det och att det är en strategi för att ta vara på och utgöra en del av en multikulturell kontext. Men om man vill bevara och befästa en specifik identitet utan att förlora i relevans är det naturliga att bli tvåspråkig, åtminstone är det, enligt Sara Arrhenius, tanken bakom INDEX val att skriva både på svenska och engelska.
Men frågan om trovärdighet handlar givetvis även om pengar, mer specifikt om relationen mellan var pengarna kommer från och det redaktionella arbetet. Konsttidskrifter finansieras i högre utsträckning än andra kulturtidskrifter av annonser, och däri ligger förstås en potentiell källa till skepsis vad det gäller de redaktionella ställningstagandena. När John Peter Nilsson helt fräckt ställde frågan till Helena Kontova huruvida det var sant som ryktet sade att Flash Art bevakade annonsörer, blev först svaret ett förvånansvärt entydigt ja. Men detta måste inte alltid innebära ett problem bedyrade Kontova, "vi har ju så många annonsörer", och det finns också väldigt många olika sorters annonsörer, och därmed också väldigt många olika sorters krav.
Men vem förväntar sig egentligen att man skall kunna lita på en konsttidskrift? Och viktigare, vill man som konsttidskrift vara pålitlig? I en multietnisk, multkulturell kontext kan det knappast vara önskvart att vara "pålitlig" då förutsättningarna för trovärdighet i ett sådant sammanhang är alltför många. Vad som är en viktigare fråga enligt Matthew Slotover från fries är om man kan lita på någons "sensibilitet" - sanningsbegreppet är inte särskilt intressant, snarare orienteringsförmågan. Häri ligger enligt John Peter Nilsson också en fara: en konsttidskrift kan dels spegla nuet, men även artikulera och utforma det. I det sistnämnda fallet utgör tidskriften en maktfaktor där just frågan om trovärdighet ställs på sin spets. Tidskriften kan bli det primära, "the media is the message", och man lägger alltför stor vikt vid en viss eller vissa skribenter vilket på ett problematiskt sätt kan komma att prägla sjäva publikationens identitet. Men John Peter Nilssons svar på hur man skall undvika en sådan situation är inte helt övertygande. Konsttidskriften skall inte stå på en piedestal och titta nedåt på konstvärlden i övrigt, utan befinna sig parallellt med den konstnärliga praktiken, på samma plan. Men det är just i en sådan situation som gränsen mellan tidskriften och dess objekt raderas ut, inte minst som tidskrifterna själva ofta och på olika sätt utgör en konstnärlig praktik. Men frågan om trovärdighet torde här upphöra att vara intressant till förmån för just sensibilitet och orienteringsförmåga. Trovärdighet kan idag antagligen bara existera i pluralform, en tidskrift kan endast uppbära trovärdigheter.
Nils Olsson
|
|
|
