|
|
Kvinnorum i tidningsvärlden - pigkammare eller vardagsrum?
Lördagens debatt präglades av uppfattningen att tidskrifter representerar något hoppingivande och gott, inte bara i mediautbudet överhuvud, utan något särskilt gott för kvinnorna. Samtidigt måste en debatt om tidskrifter ur ett könsperspektiv med nödvändighet bli prövande och vag. Erik Alvstad har lyssnat på diskussionen och efterlyser mer forskning kring ämnet.
Under rubriken Kvinnorum i tidningsvärlden - pigkammare eller vardagsrum? samlades ett antal kvinnliga mediaaktörer, alla på strategiska positioner inom tidningsvärlden, för att debattera det mediala rummet ur ett könsperspektiv. Som plattform för diskussionen antog seminarieledaren Kristina Hultman från tidskriften Arena en gemensam ambition, eller en god vilja hos alla seminariedeltagarna: viljan att kvinnor skall ta plats i mediavärlden - att det skall finnas kvinnor på tidskriftsredaktionerna, på ledarsidor och nyhetsdeskar, som chefredaktörer på större tidningar, som ägare av tryckta medier, och som utgivare av mindre tidskrifter.
I sitt inledningsanförande poängterade Hultman vidare att kvinnorna inte kan frånsäga sig ansvaret för hur mediastrukturen ser ut, att de faktiskt har möjlighet att själva påverka hur kvinnorummet i mediavärlden skall utformas. Men hur och i vilken utsträckning kan då kvinnor påverka den manligt dominerade mediavärlden? Den plats kvinnorna traditionellt fått sig tilldelad (eller har de faktiskt valt den själva?), både i tidskrifter och i media överhuvudtaget, är ett särskilt kvinnorum - den sk pigkammaren. I pigkammaren, lagom nära till köket men på behörigt avstånd från finrummet, har kvinnorna pysslat med sina mediala pigbestyr, ohörda har de slamrat med de spörsmål som hör en pigkammare till. I vardagsrummet däremot, i den fina salongen, där vistas de som har privilegiet att formulera tidens stora frågor, där förs de viktiga samtalen om de stora frågorna, där bestäms vad som är av dignitet och skall prioriteras och vad som är perifert, där utses personligheter av vikt - värda att intervju eller skriva om- och där dikteras villkoren för vilka nyheter, ämnen och debatter som skall anses vara oumbärliga.
Att det mediala finrummet historisk sett varit en manlig värld och att kvinnor - både som skribenter och som omskrivna - varit marginaliserade pekade Birgitta Ney från Stockholms universitet på i en historisk exposé. Och, fortsatte hon, strukturerna är skrämmande stabila. Även om antalet kvinnliga journalister ökat, så osynliggörs fortfarande kvinnorna i media genom ett slags symbolisk utplåning: blott sällan besitter kvinnor de verkligt viktiga positionerna i mediavärlden, "tunga" ämnesområden bevakas oftast av manliga skribenter, liksom kvinnorna är underrepresenterade som objekt för journalistiken. Men denna beskrivning handlar om nyhetsjournalistiken, framhöll Ney. Vad gäller tidskrifterna skulle förhållandet kunna vara ett annat. Men om detta vet vi inget, menar Ney, eftersom vi är underställda det sorgliga faktum att kunskapen om tidskriftsvärlden är i det närmaste obefintlig och att det knappt bedrivs någon forskning alls i ämnet.
Och det är väl här problemet ligger om man vill diskutera just tidskrifterna ur ett könsperspektiv (eller vilket slags sociologiskt perspektiv som helst, misstänker jag): den systematiserade kunskapen om tidskrifterna och tidskriftsvärlden saknas nästan helt. Där debattdeltagarna var i det närmaste rörande eniga om att mediastrukturen som sådan var gammal, hierarkisk, odemokratisk och manligt dominerad - och att kvinnorna borde verka för att rasera dessa strukturer - så kunde åsikterna om tidskrifterna egentligen inte bli mycket mer än svepande och diffusa. Men samtidigt - och lika vagt - tycktes åsikten finnas bland deltagarna att tidskrifterna representerade något hoppingivande och gott inte bara i mediautbudet överhuvudtaget, utan kanske något särskilt gott just för kvinnorna. Journalisten Maria-Pia Boëthius menade att tidskrifternas uppgift växte ju större och mer fragmenterat mediautbudet i stort blev och att tidskrifterna kanske representerar ett frirum, bortom medias unkna hierarkier, där kvinnor kan bevara sin självständighet och journalistiska integritet. Boëthius åsikter delades av tidskriften Bangs redaktör Petra Ulmanen, som menade att man genom att arbeta med tidskrifter stod utanför dagspressens hierarkier som, menade hon, ändå bara handlade om positionering, om möjligheter att "tuppa sig". I tidskriften kan man diktera sina egna villkor och tidskriften kan fungera som ett slags kvinnorum ur vilket man hämtar kraft.
I debatten framträdde alltså bilden av att tidskrifterna erbjöd kvinnorna "ett eget rum", en plats på vilken kvinnorna kan förvandlas från objekt till subjekt och själva betrakta, beskriva, värdera och berätta om den värld i vilken de vill vara jämställda. Men bilden var kontursvag och oprecis (och inte nödvändigtvis helt korrekt, vilket vem som helst kan övertyga sig om genom att utföra en hastig undersökning av några slumpvis utvalda tidskrifters kvinnorepresentation med avseende på redaktionssammansättning, skribenter och ämnesval).
Vi får hoppas på en fruktbar fortsättning på debatten - en fortsättning som föregås av åtminstone någon gedigen studie av tidskrifterna ur ett könsperspektiv.
Erik Alvstad
|
|
|
