Klicka på tidningen för att gå tillbaka

Efterord till ”Pojken som levde med strutsar”

Möte med Hadaras son

Monica Zak hittade Strutspojkens son i Polisarios flyktingläger i den algeriska öknen. Hon gick till hans tält med en bandspelare och en tolk. Så fort hon slagit sig ner på mattan inne i tältet och druckit de obligatoriska tre glasen med te började sonen berätta om sin far, strutspojken Hadara.

1993 besökte jag Sahara tillsammans med fotografen Kim Naylor. Vi skulle bland annat skriva några artiklar för tidningen Globen om gästfrihet, det påstods nämligen att inga var så gästfria som just Saharas beduiner. Det stämde. Vi körde runt med en jeep. Så fort vi fick syn på några tält ute i öknen rusade folk ut och vinkade till oss för att vi skulle stanna. När vi steg ur jeepen blev vi genast indragna i det finaste tältet och fick tre glas med te. Sen berättade någon, oftast den äldste mannen, en historia. En bra berättad historia var det första gåvan till gästerna.
Två gånger hörde jag samma historia berättas, det handlade om en pojke som kom bort i öknen och växte upp bland strutsar. Båda gångerna slutade berättaren med säga: Han hette Hadara. Det här är en sann historia.
Det trodde jag inte ett ögonblick på, men historien var bra.
Därför publicerade jag den i tidningen som ett exempel på öknens berättarkost. När artikeln var publicerad blev jag bjuden på lunch i Stockholm av två män som både kom från Västsahara. De tackade för artiklarna jag skrivit och sade:
­ Det var speciellt roligt att du skrev om Hadara. Du träffade väl hans son?
Jag har aldrig i mitt liv blivit så förbluffad.
Båda männen försäkrade med största allvar att det var en sann historia, Hadara var visserligen död, men hans son fanns i Algeriet. En av männen började dessutom dansa strutsdansen, han var elegant klädd i kostym och han dansade så slipsen fladdrade. Han påstod att det var Hadara själv som lärt ut strutsdansen och att alla från Västsahara kunde dansa den i dag.
Sedan dess har jag gått och burit på historien om strutspojken. På olika sätt har jag försökt få bekräftelse på att historien var sann och att Hadara verkligen hade en son i Algeriet. De två männen som berättat det hade lämnat Sverige och jag jagade dem med brev och fax utan att få något enda svar. Till slut fick jag ett telefonnummer till en av dem, han befann sig i Indien. Jag ringde till Indien. Han svarade omedelbart och sade: Jovisst är det en sann historia. Och visst har han en son, men han visste inte vad sonen hette eller riktigt var han bodde. Men han trodde att sonen fanns i ett av Polisarios stora flyktingläger i Algeriet.
Till slut kunde jag inte hålla mig, under hösten år 2000 reste jag till Algeriet fast besluten att ta reda på om det fanns något litet korn av sanning i historien om pojken som växte upp bland strutsar. Jag startade i Polisarios flyktingläger nära gränsen till Västsahara. För 25 år sedan ockuperade Marocko landet Västsahara, större delen av befolkningen var nomader, deras kameler och getter dödades, människor likaså, de som överlevde flydde in i Algeriet. Sen dess har de levt i fyra jättelika flyktingläger mitt ute i öknen i väntan på en folkomröstning. De hoppas att folkomröstningen ska leda till att deras land blir fritt och att de kan flytta hem igen.
Här började jag fråga efter Hadara.
Alla hade hört historien om Hadara som växte upp bland strutsar. Till slut fick jag också bekräftelse på att en son till honom verkligen fanns bland de 165 000 flyktingarna i lägren. Men sonen fanns inte där, han körde tankbil med vatten genom öknen. Jag väntade. Till slut dök han upp och jag tog mig till hans tält tillsammans med en bandspelare och en tolk. Så fort jag slagit mig ner på mattan inne i tältet och druckit de obligatoriska tre glasen med te började sonen berätta om sin far, strutspojken Hadara.

Lärde sig älska djur
­ Jag är mycket stolt över min pappa, sade Ahmedu Hadara efter många timmars berättande. Han lärde mig och mina syskon att älska djur. Jag minns att en gång när jag var liten såg jag att några hade fångat en struts. Jag grät så mycket att de släppte den igen.
Tråkigt nog har jag inget fotografi av min pappa. Ingen fick fotografera honom. Och när det kom utlänningar som ville träffa honom sprang han och gömde sig. Men bland alla saharier är det här en välkänd historia och jag själv har berättat den tusentals gånger, inte minst för mina egna barn, men det här är första gången jag berättar den för en utlänning.
Ahmedu Hadara brukar besöka sin pappas grav ute i öknen.
­ Men numera finns det inga strutsspår på graven. Strutsarna är praktiskt taget utrotade i Saharaöknen. I dag finns det bara kamelspår på graven.
Den här boken har jag byggt på alla de märkliga och spännande detaljer jag fick från Hadaras son, resten har jag fantiserat ihop. Kamelföraren Daula som finns med i boken träffade jag l993, han dog strax efter vår möte, han var en vis gammal man, berömd för sina fredagsböner och sin speciella kontakt med Gud. Om han verkligen träffade Hadaras mor Fatma vet jag inte, men i boken låter jag honom göra det. Hans bror Bubut som dödade lejonet träffade jag däremot inte, han var död l993, det är hans dotter Aichetu som berättat historien om hur hennes far dödade lejonet.
Den gamle spårfinnaren och ökendetektiven Sidi Mohammed lever däremot, han berättade för mig om de 136 fall han löst under sitt långa liv och om sin oförklarliga förmåga att se framför sig den människa eller det djur som lämnat ett spår i sanden. Hans möte med Hadara är mina egna fantasier, men Hadaras son har berättat om hur alla saharierna var lojala mot Hadara och skyddade och gömde honom för att han skulle slippa träffa de utlänningar som kom för att leta efter pojken som växt upp bland strutsar.
Till slut vill jag tacka tre personer som varit till mycket stor hjälp i mitt arbete med boken om strutspojken, min utmärkta guide Ahmed Fadel som tolkade alla många och långa samtal jag hade med olika människor under min vistelsen i Polisarios flyktingläger och under vår resa in i Västsahara, imamen Ahmed Ghanem i Stockholm som hjälpt mig med de muslimska böner som finns med i boken och till slut men inte minst strutsfarmaren Gunnar Sahlin i Borlänge som lärt mig det mesta jag vet om strutsar i dag.

Monika Zak