|
Klicka på tidningen för att gå tillbaka
|
Efterord till Pojken som levde med strutsar
Möte med Hadaras son
Monica Zak hittade Strutspojkens son i Polisarios flyktingläger
i den algeriska öknen. Hon gick till hans tält med en bandspelare
och en tolk. Så fort hon slagit sig ner på mattan inne i tältet
och druckit de obligatoriska tre glasen med te började sonen berätta
om sin far, strutspojken Hadara.
1993 besökte jag Sahara tillsammans med fotografen Kim Naylor. Vi
skulle bland annat skriva några artiklar för tidningen Globen
om gästfrihet, det påstods nämligen att inga var så
gästfria som just Saharas beduiner. Det stämde. Vi körde
runt med en jeep. Så fort vi fick syn på några tält
ute i öknen rusade folk ut och vinkade till oss för att vi skulle
stanna. När vi steg ur jeepen blev vi genast indragna i det finaste
tältet och fick tre glas med te. Sen berättade någon,
oftast den äldste mannen, en historia. En bra berättad historia
var det första gåvan till gästerna.
Två gånger hörde jag samma historia berättas, det
handlade om en pojke som kom bort i öknen och växte upp bland
strutsar. Båda gångerna slutade berättaren med säga:
Han hette Hadara. Det här är en sann historia.
Det trodde jag inte ett ögonblick på, men historien var bra.
Därför publicerade jag den i tidningen som ett exempel på
öknens berättarkost. När artikeln var publicerad blev jag
bjuden på lunch i Stockholm av två män som både
kom från Västsahara. De tackade för artiklarna jag skrivit
och sade:
Det var speciellt roligt att du skrev om Hadara. Du träffade
väl hans son?
Jag har aldrig i mitt liv blivit så förbluffad.
Båda männen försäkrade med största allvar att
det var en sann historia, Hadara var visserligen död, men hans son
fanns i Algeriet. En av männen började dessutom dansa strutsdansen,
han var elegant klädd i kostym och han dansade så slipsen fladdrade.
Han påstod att det var Hadara själv som lärt ut strutsdansen
och att alla från Västsahara kunde dansa den i dag.
Sedan dess har jag gått och burit på historien om strutspojken.
På olika sätt har jag försökt få bekräftelse
på att historien var sann och att Hadara verkligen hade en son i
Algeriet. De två männen som berättat det hade lämnat
Sverige och jag jagade dem med brev och fax utan att få något
enda svar. Till slut fick jag ett telefonnummer till en av dem, han befann
sig i Indien. Jag ringde till Indien. Han svarade omedelbart och sade:
Jovisst är det en sann historia. Och visst har han en son, men han
visste inte vad sonen hette eller riktigt var han bodde. Men han trodde
att sonen fanns i ett av Polisarios stora flyktingläger i Algeriet.
Till slut kunde jag inte hålla mig, under hösten år 2000
reste jag till Algeriet fast besluten att ta reda på om det fanns
något litet korn av sanning i historien om pojken som växte
upp bland strutsar. Jag startade i Polisarios flyktingläger nära
gränsen till Västsahara. För 25 år sedan ockuperade
Marocko landet Västsahara, större delen av befolkningen var
nomader, deras kameler och getter dödades, människor likaså,
de som överlevde flydde in i Algeriet. Sen dess har de levt i fyra
jättelika flyktingläger mitt ute i öknen i väntan
på en folkomröstning. De hoppas att folkomröstningen ska
leda till att deras land blir fritt och att de kan flytta hem igen.
Här började jag fråga efter Hadara.
Alla hade hört historien om Hadara som växte upp bland strutsar.
Till slut fick jag också bekräftelse på att en son till
honom verkligen fanns bland de 165 000 flyktingarna i lägren. Men
sonen fanns inte där, han körde tankbil med vatten genom öknen.
Jag väntade. Till slut dök han upp och jag tog mig till hans
tält tillsammans med en bandspelare och en tolk. Så fort jag
slagit mig ner på mattan inne i tältet och druckit de obligatoriska
tre glasen med te började sonen berätta om sin far, strutspojken
Hadara.
Lärde sig älska djur
Jag är mycket stolt över min pappa, sade Ahmedu Hadara
efter många timmars berättande. Han lärde mig och mina
syskon att älska djur. Jag minns att en gång när jag var
liten såg jag att några hade fångat en struts. Jag grät
så mycket att de släppte den igen.
Tråkigt nog har jag inget fotografi av min pappa. Ingen fick fotografera
honom. Och när det kom utlänningar som ville träffa honom
sprang han och gömde sig. Men bland alla saharier är det här
en välkänd historia och jag själv har berättat den
tusentals gånger, inte minst för mina egna barn, men det här
är första gången jag berättar den för en utlänning.
Ahmedu Hadara brukar besöka sin pappas grav ute i öknen.
Men numera finns det inga strutsspår på graven. Strutsarna
är praktiskt taget utrotade i Saharaöknen. I dag finns det bara
kamelspår på graven.
Den här boken har jag byggt på alla de märkliga och spännande
detaljer jag fick från Hadaras son, resten har jag fantiserat ihop.
Kamelföraren Daula som finns med i boken träffade jag l993,
han dog strax efter vår möte, han var en vis gammal man, berömd
för sina fredagsböner och sin speciella kontakt med Gud. Om
han verkligen träffade Hadaras mor Fatma vet jag inte, men i boken
låter jag honom göra det. Hans bror Bubut som dödade lejonet
träffade jag däremot inte, han var död l993, det är
hans dotter Aichetu som berättat historien om hur hennes far dödade
lejonet.
Den gamle spårfinnaren och ökendetektiven Sidi Mohammed lever
däremot, han berättade för mig om de 136 fall han löst
under sitt långa liv och om sin oförklarliga förmåga
att se framför sig den människa eller det djur som lämnat
ett spår i sanden. Hans möte med Hadara är mina egna fantasier,
men Hadaras son har berättat om hur alla saharierna var lojala mot
Hadara och skyddade och gömde honom för att han skulle slippa
träffa de utlänningar som kom för att leta efter pojken
som växt upp bland strutsar.
Till slut vill jag tacka tre personer som varit till mycket stor hjälp
i mitt arbete med boken om strutspojken, min utmärkta guide Ahmed
Fadel som tolkade alla många och långa samtal jag hade med
olika människor under min vistelsen i Polisarios flyktingläger
och under vår resa in i Västsahara, imamen Ahmed Ghanem i Stockholm
som hjälpt mig med de muslimska böner som finns med i boken
och till slut men inte minst strutsfarmaren Gunnar Sahlin i Borlänge
som lärt mig det mesta jag vet om strutsar i dag.
Monika Zak
|