Fria kvinnor i Afrikas sista koloni

Moumna, Fatma, Amailmnin och Isa delar alla ett allvar präglat av erfarenheterna från ett liv i flyktingläger. Med små resurser är dessa västsahariska kvinnor både mammor med frånvarande makar och lärare i lägren.Trots allvaret finns en påtaglig livsglädje. Humorn är närvarande när vi samtalar. De är medvetna om sin kvinnlighet, använder smink, smycken, ingen slöja för ansiktet och de koketterar gärna inför sin omgivning. För dessa kvinnor är det ett sätt att vara, att kommunicera. Och möjligen ett sätt att överleva.

Puss på ena kinden och puss på andra. Söt parfymdoft omsluter mig tillsammans med fyra par kajalmarkerade, leende kvinnoögon. Det är Moumna Sidi Bochs, Fatma Brahim Salem, Amailmnin Seter och Isa Mohamed Isawi som hälsar välkommen. De är klädda i starka färger; rosa, orange, turkos och marinblå.
Vi träffas under deras sex veckors besök i Sverige i början av året. Moumna är rektor och de andra lärare vid Olof Palmeskolan i flyktinglägren i Tindourf i Algeriet. De är inbjudna av S-kvinnorna i Stockholm. Under sin vistelse i Sverige har de bland annat fått utbildning i vävning, garnteknik, tygtryck, sömnad och barnkunskap vid Institutionen för hushållsvetenskap, Uppsala universitet.
Moumna idag 35 år var nio år när hon och hennes familj lämnade sin stad Smara för att fly till Algeriet. Idag är hon gift och har två döttrar som studerar i Algeriet respektive Spanien.
Moumna minns befrielserörelsen Polisarios första stora demonstration mot den spanska kolonialmakten 1970. Hennes farbror, som var bland de som ledde demonstrationen, fängslades liksom hennes far och bror.
När kriget utbröt inledde Marockos kung Hassan II den så kallade Gröna Marschen, vilket innebar att 400 000 marockaner marscherade över gränsen in i Västsahara för att demonstrera att territoriet tillhörde Marocko.
– Vi flydde strax efter den gröna marschen. Vi lämnade hemmet mitt i natten. Det var en mystisk och konstig stämning när marockanerna marscherade in i landet. Min far tog lite mat och kläder och mig och mina systrar och lämnade oss i kanten av staden Smara. Han skulle komma tillbaka. Men han kom aldrig, han dog senare under tortyr utan att vi sågs mer.

Isa idag 30 år var fem år när hon och hennes familj lämnade El Aaiún. Hon har nio systrar och två bröder och två söner och en dotter. Isa är slöjdlärare, utbildad i Algeriet.
– Vi gick till fots. Min stora syster bar mig på ryggen. Vi kom till staden Oum Dreiga och där stannade vi i en månad. Kvinnorna hade vapen för att försvara sig. Jag och mina syskon lekte under ett träd en kväll. Det kom ett flyg och började bomba oss. Jag förstod inte att det var ett farligt plan. Än idag klarar jag inte av att se flygplan.
– Under den tiden var min mamma gravid, fortsätter hon. En kväll såg hon en kvinnas huvud falla rakt av till följden av en bomb. Min mamma fick missfall strax efter. Jag såg alltihop. Det är svårt att beskriva situationen. Vi var skräckslagna. Först i Tindourf kände vi att vi fick vara ifred. Men min pappa fick åka tillbaka till kriget.
– Tiden på flykt minns jag som svår, fortsätter Moumna. Vi saknade medicin och bostad, fick sova ute och det var kallt. När marockanerna inte jagade oss med vapen bombade de med napalm. Det var många som dog eller blev förlamade. Jag minns mycket blod och många sårade människor. Så småningom fick vi hjälp av Polisariorörelsen. För oss tog det två månader att komma fram till Algeriet, säger Moumna, och försvinner ut i köket för att fixa med kvällsmaten. Isa gör henne sällskap.

Fatma och Amailmnin har suttit tysta under tiden Moumna och Isa berättat. De har tittat ner i golvet eller ut genom fönstret. När det blir deras tur att berätta tittar de rakt på mig med leende ansikten men med distans i blicken.
– Jag åkte med min mamma och min gravida syster, säger Fatma som är 30 år, född i Smara och lärare i arabiska. Hon har 4 systrar och 4 bröder och en dotter och en son.
– Vid en vägkontroll blev min syster kvar. Mamma ropade: Min dotter är kvar! Men chauffören vågade inte stanna och vända tillbaka. Jag har inte träffat min syster sedan dess. För två år sedan fick jag reda på att hon skaffat familj och studerat i det ockuperade Västsahara.
– Vi flydde utan att ta med oss någonting. För oss tog det tre månader att från södra Västsahara ta sig till Tindourf, säger Amailmnin.
Hon är 35 år och född i Ausserd. Hon utbildade sig till lärare i arabiska samtidigt som Fatma.
Amailmnin och hennes familj bodde i den del av Västsahara som tillhörde Mauritanien. Pappan var affärsman och mamman kvinnoaktivist. Hon och hennes syster fick gå i skola.
– Kvinnorna hade börjat organisera sig, bli medvetna om ockupationen. Kvinnorna visste även att Mauritanien skulle komma att överlämna södra Västsahara till Marocko, berättar Amailmnin.
Fatma berättar hur hon fick en extra bror:
– Under tiden vi var på flykt, såg jag hur en kvinna dödades av en bomb. Hon hade en liten baby med sig som min mamma tog hand om. Hon ammade både honom och sin baby samtidigt. Den pojken är soldat idag och som en bror för mig.
– Jag gick i grundskolan i Algeriet. Under de fyra åren som jag var skild från min pappa fick jag många gånger höra: ”Den där soldaten kanske är din pappa” och jag brukade gå fram till varje soldat och krama om honom. Det var aldrig min pappa. Men till slut fick jag återse honom när han äntligen kom på besök till lägren, avslutar Fatma.

Även Fatma lämnar rummet för att hjälpa de andra med middagen ute i köket och Amailmnin och jag blir ensamma kvar. Plötsligt lyser hela hennes ansikte upp, hon får något busigt i blicken och jag förstår att det är något annat hon vill berätta för mig, något positivt. Osökt säger hon:
– Jag är skild. Nu älskar jag en ny man och vill gifta mig med honom. Jag var 14 år när jag gifte mig. 17 år när jag fick mitt första barn.
Jag har två barn men jag vill gärna ha två döttrar till.
Isa och Fatma kommer tillbaka. De har hört något av vad Amailmnin sagt och vill höra mer. De börjar kivas med henne.
Hur gick det till när du skilde dig?
– Jag sade till honom: Jag vill inte ha dig längre, säger Amailmnin.
De andra kvinnorna skrattar.
– Men det är ju så att första gången man gifter sig är det oftast föräldrarna som väljer make. Senare i livet kan man välja själv. Och man kan gifta om sig flera gånger, fem gånger om man så önskar, med yngre, äldre, vilka man vill, säger hon.
Men hur gör man när man skiljer sig?
– Jag går ifrån honom. Låter det gå lite tid. Sedan försöker några vänner och bekanta att hjälpa oss att försonas, särskilt om vi har barn ihop. Vi har en väldig respekt för äldre människor, så man sätter sig ner och lyssnar på dem. Vi följer de islamiska lagarna.
Samma präst som viger en hjälper även till med skilsmässan, förklarar Amailmnin.
Hur kommer det sig att kvinnorna idag har färre barn är deras mödrar?
– Vi är utbildade kvinnor. Vi vill ha annat att göra också, svarar Isa.
De andra nickar instämmande.

Isa däremot är en av de få som från början gift sig av kärlek. Sin man Ibrahim, träffade hon efter sina studier i Algeriet. Han hade studerat i Libyen till officerare.
– Han är vän till min bror. Så när han kom på besök till oss i lägren, bjöd jag honom på te. Han tittade på mig och jag tittade på honom, jag tyckte om honom, han tyckte om mig, det var mycket enkelt, säger hon och sätter handen för munnen för att kväva sitt skratt.
– Men jag lät honom uppvakta mig i tre månader innan jag gav med mig. Jag var svårflörtad, innerst inne älskade jag honom. Och sen gick det som det gick. Vi var förlovade i tre år innan vi gifte oss. Han var i armén och jag väntade på honom. Det har varit ett lyckligt äktenskap med tre barn. Ett minne för livet, säger Isa och på nytt brister ut i skratt.
Vad tycker han om att du är en självständig kvinna?
– Han accepterar att jag är självständig. Respekten mellan oss är ömsesidig, säger Isa.
Hur tror du kvinnans roll blir i ett självständigt Västsahara?
– Män och kvinnor är jämställda i allt. Det finns ingen skillnad mellan man och kvinna. Det sägs att män har egna ambitioner. Det har kvinnan också. Varför ska man skilja mellan dem? Jag praktiserar mitt liv i lägren och jag ser att kvinnorna har bevisat att de kan ta ansvar. Vi kommer att fortsätta vara självständiga, säger Isa.
Sett ur mannen synpunkt, kommer detta att vara möjligt?
– Naturligtvis. Vi kvinnor visar hela tiden att vi faktiskt kan. Trots alla svårigheter har vi under alla dessa år i lägren bevisat det. Och de har ju godkänt och erkänt oss, säger hon.
Hur var kvinnans ställning före Marockos ockupation?
– Under den spanska kolonialismen hade hon ingen roll i samhället. Fick bara vara hemma. Spanjorerna ville att man skulle vara okunnig, det var lättare att kuva oss då. Kvinnans frigörelse skedde tack vare Polisario. Idag är kvinnor ambassadörer, ministrar. Vi var också relativt fria innan Spanien koloniserade, förklarar hon.
Vad säger folk i lägren om den uppskjutna folkomröstningen?
– Folket i lägren är medvetet om utspelet från Marockos sida. Det är för oss en psykisk börda. Men vi ger inte upp. Vi har en hög moral. Vi har väntat många år så vi kan vänta några år till. Vår president har sagt att vi västsaharier inte är krigsvänner, men om Marocko fortsätter sabotera för oss då vill vi ha krig. Det är folkets vilja. Vår regering är demokratiskt vald och lyssnar på folket, säger Isa.
Vad är du rädd för?
– Att det åter ska bli krig. Men jag offrar mitt liv för självständighet, jag är beredd. Liksom mina syskon. Så vi får se om Västsahara blir ”Landet” eller ”Martyren”, säger hon.
Vad har du för personliga drömmar, förutom att Västsahara ska bli självständigt?
– Att jag ska utveckla mig, att jag ska lära mig saker om livet så att jag kan förmedla mina kunskaper till nästa generation. Att det ska bli ett friskt samhälle som orkar leva vidare och bygga ett land, svarar Isa.
Hur ser du på framtida Västsahara politiskt?
– Som ett socialistiskt demokratiskt land. Precis som i Sverige, ett land där människorna har ett värde att utvecklas i. Och där kvinnorna ska spela en stark roll.
Och precis som Moumna sade tidigare under kvällen, så lärde vi oss här i Sverige hur man satsar på individen, hur demokratin fungerar från grunden. Vi kommer att försöka praktisera alla dessa erfarenheter i lägren, säger Isa.
Vilka saker känns bra och vilka saker känns mindre bra med livet i lägret?
– Det tråkigaste är när jag går till skolan och jag ser att där finns så lite utrustning. Att eleverna har förväntningar och att jag inte kan uppfylla dem gör ont i mig.
Å andra sidan känns det ibland bra när jag stiger upp på morgonen och vet att jag kommer att ge dessa elever kunskap, trots de små resurserna, förklarar Isa.
– En sak som gör mig ledsen är när jag vill ha någonting och det inte finns pengar till det. Eller när jag vill träffa människor som jag har träffat förut och det inte går.
Men det som gör mig mest ledsen är alltid vissheten om att man har ett land men att man inte har rätt till det, säger Isa.

av: ADINA ROSU