innehåll:

Ockuperat sedan 1975
Ett rikt ökenland
Spansk kolonialism
Marocko ockuperar
FN:s fredsplan
Det ockuperade Västsahara
Flyktinglägren
Sverige och Västahara
Om Västsahara

 
<Tillbaka













VÄSTSAHARA:BAKGRUND


Två tredjedelar av Västsahara är sedan 1975 ockuperat av Marocko.

Många västsaharier bor sedan dess i flyktingläger mitt ute i Saharas öken. Samtidigt som västsahariska barn tvingas växa upp i flyktingläger, pumpar EU in miljardbidrag i den marockanska ockupationsekonomin för att stoppa invandringen över Gibraltar sund. Franska och amerikanska oljebolag tecknar avtal med den marockanska staten om oljeprospektering utanför Västsaharas kust.

Hur är allt detta möjligt?

Västsahara är Afrikas sista koloni. Sedan 1966 står Västsahara på FN:s lista över länder som ska avkoloniseras. Det västsahariska folket har ännu inte fått utöva sin rätt till självbestämmande. I en folkomröstning 1992, en del av en FN-fredsplan, skulle västsaharierna till slut välja ett självständigt Västsahara eller integration med Marocko.
Denna folkomröstning har skjutits upp ett otal gånger på grund av Marockos vägran att följa FN-resolutioner och avtal. Marocko vägrar att släppa Västsahara. En tyst omvärld har låtit Marocko sabotera och hindra avkoloniseringen.
Efter 11 års vapenvila och en lång rad eftergifter gick västsahariernas motståndsrörelse Polisario 2003 med på en ny FN-fredsplan. Men Marocko förkastar även denna plan. Kung Mohammed VI säger nu också öppet, att man inte accepterar en lösning som kan innebära att Västsahara blir självständigt.
USA och Frankrike är sedan länge Marockos främsta vapenbröder. Hösten 2004 lierade sig Spanien med dessa länder.
Västsaharas avkolonisering är inte avslutad. Därför har Spanien och följaktligen EU ett stort ansvar för att ockupationen upphör och att avkoloniseringen genomförs.

 

Ett rikt ökenland

Västsahara gränsar till Marocko, Algeriet och Mauretanien och har en lång atlantkust. Landet är drygt hälften så stort som Sverige. Befolkningen uppgår troligen till ett par hundratusen västsaharier som är spridda i det ockuperade området, det befriade området, flyktinglägren eller bosatta i grannländerna.
Västsaharierna var ursprungligen ett nomadfolk, som livnärde sig på kamel- och getuppfödning.
Västsahara är ett ökenland med mycket stora naturtillgångar. Här finns bland annat fosfatfyndigheter,
järn, koppar, uran - och troligen olja. Utanför kusten finns ett av världens rikaste fiskevatten.
Hösten 2001 tecknade Marocko avtal med ett amerikanskt och ett franskt oljebolag om prospektering för olja utanför Västsaharas kust. Detta ledde till häftiga protester världen över. FN:s rättschef slog i januari 2002 fast att ingen utvinning av olja kan ske på västsahariskt område mot den västsahariska befolkningens
vilja.

Spansk kolonialism

Vid Berlinkonferensen 1884, då de europeiska kolonialmakterna delade upp Afrika mellan sig, fick Spanien Västsahara.
På 1940-talet upptäcktes Västsaharas stora naturresurser. Fosfatgruvan Bu Craa byggdes. Västsaharierna tvingades in till städerna och gruvan som arbetskraft.
FN krävde 1966 i enlighet med avkoloniseringsdeklarationen att det västsahariska folket skulle få utöva sin rätt till självbestämmande och få självständighet i likhet med andra koloniserade länders befolkning. Spanjorerna lovade att genomföra en folkomröstning, men det dröjde.
1970 demonstrerade tusentals västsaharier fredligt i huvudstaden El Aaiún. Man krävde arbete, bostäder – och ett visst mått av självständighet. Men demonstrationen slogs ned av spansk armé.
Tre år senare, 1973, bildades därför Polisario Front – en nationell befrielserörelse, som tog upp den väpnade kampen för självständighet.

Marocko ockuperar

Marockos kung Hassan II hade planer på ett Stormarocko och gjorde anspråk på Västsahara. Att Marocko skulle ha historisk rätt till landet avvisades dock av Internationella Domstolen i Haag på hösten 1975.
Vid en hemlig överenskommelse ”sålde” då Spanien Västsahara till Marocko och Mauretanien i oktober samma år. De två länderna skulle få dela på landet mot att Spanien fick behålla 30% av fosfat och fiske. Den västsahariska befolkningen tillfrågades aldrig.
Några dagar senare marscherade marockanska och mauretanska trupper in i Västsahara – några mil från den spektakulära Gröna Marschen. En stor del av den västsahariska befolkningen flydde till Algeriet, där de upprättade flyktingläger.
Polisario tog upp kampen mot de nya ockupanterna samtidigt som man organiserade flyktinglägren och lade grunden till en ny samhällsstruktur.
1979 slöt Mauretanien fred med Polisario. 1981 startade Marocko en ny krigsstrategi; man byggde långa försvarsmurar mot Polisario. Murarna sträckte sig genom hela Västsahara och var radarövervakade och minerade. Under hela 80-talet pågick ett ställningskrig mellan den marockanska armén och Polisarios befrielsearmé.
Marocko har stötts ekonomiskt och militärt av främst Frankrike och USA. Polisarios stöd kommer från Algeriet och en del av de 77 länder som har erkänt republiken SADR, som utropades 27 februari 1976, då spanjorerna lämnade landet. I september 2004 erkände Sydafrika SADR.

FN:s fredsplan

1988 skrev Marocko och Polisario under en FN-fredsplan och 1991 anlände FN-styrkan Minurso till den ockuperade delen av Västsahara för att genomföra en folkomröstning. Västsaharierna skulle välja självständighet eller integration med Marocko. Eldupphör proklamerades men det blev ingen folkomröstning.
Marocko saboterade fredsplanen på olika sätt. Bland annat ställde de nya krav på röstberättigande samt hindrade FN-styrkan i dess arbete.
Enligt FN-planen skulle en spansk folkräkning från 1974 utgöra grunden till röstlängden. Marocko förde in tiotusentals marockanska bosättare i landet – i strid med fredsplanen. FN agerade inte kraftfullt mot Marockos vägran att följa fredsplanen. 1994 avbröts identifieringen av röstberättigade.
När Kofi Annan tillträdde som ny generalsekreterare för FN 1997 kom fredsprocessen igång igen. Ett nytt avtal, Houstonavtalet, slöts med Marocko och Polisario. Men det blev ingen folkomröstning då heller. Marocko förhalade och förhindrade processen återigen.
När FN 1999 publicerade de preliminära röstlängderna med cirka 85 000 namn, meddelade den marockanska regimen att man tänkte låta 130 000 personer överklaga besluten. Ett nytt dödläge var
ett faktum.
Sommaren 2001 presenterade FN begränsat självstyre inom Marockos gränser som ett alternativ till en folkomröstning. Detta uppfattades allmänt som ett hån mot folkrätten och FN:s grundläggande principer. Samtidigt pågick avkoloniseringen av Östtimor, vars historia i mycket liknar Västsaharas.
Två år senare, sommaren 2003, accepterade Polisario en ny snarlik plan, som i princip går ut på att västsaharierna ska få ett visst mått av självstyre under 4 år, varefter befolkningen i en folkomröstning ska välja självständighet, integration med Marocko eller självstyre. Marockaner bosatta i området sedan tiden före år 2000 ska få delta i folkomröstningen. Polisario hade nu gjort en av sina största eftergifter.
Men Marocko vägrar att acceptera även denna plan. Ytterligare ett dödläge har uppstått.
Sommaren 2004 avgår FN-representanten James Baker.

Det ockuperade Västsahara

Västsaharierna, som bor i de ockuperade delarna av Västsahara,
bevakas och kontrolleras av cirka 160 000 marockanska soldater och tusentals marockanska funktionärer. De marockanska bosättarna är i dag kanske några hundratusen. Fattiga marockaner har lockats till Västsahara med skattebefrielse och dubbla löner. Västsaharierna är i minoritet.
I praktiken råder det undantagstillstånd i det ockuperade Västsahara. Det är Marocko som har den totala kontrollen – inte FN. Inga oberoende observatörer eller journalister släpps in i landet
Cirka 500 civila västsaharier är försvunna, gripna av marockansk polis. Tusentals västsahariska ungdomar har tvångsförflyttats till Marocko för att ”marockaniseras”.
Åtta västsahariska ungdomar som vågade sig ut på gatorna för att demonstrera för att FN:s fredsplan ska genomföras dömdes till 20 års fängelse 1995.
Amnesty International har i åratal påtalat Marockos brott mot de mänskliga rättigheterna både i Marocko och i Västsahara. När kung Hassan dog 1999 stod förhoppningarna till att sonen Mohamed VI skulle ha
en försonligare attityd i Västsaharafrågan. Så har dock inte blivit fallet.
I september 1999 utbröt en västsaharisk ”intifada” i huvudstaden El Aaiún. Västsahariska studenter protesterade fredligt mot brist på arbete och rättigheter. Marockansk militär kallades in för att slå ned demonstrationerna. Västsaharier misshandlades och arresterades. Ungdomar tvångsinkallades till den marockanska armén.
Västsaharier i de ockuperade delarna av Västsahara fortsätter ändå att visa sitt motstånd mot den marockanska ockupationen.
Samtidigt försöker många unga västsaharier att fly över den 180 mil långa minerade och radarövervakade muren, som delar Västsahara i två delar. Från den Polisariokontrollerade delen kan de sedan ta sig till flyktinglägren i Algeriet.

Flyktinglägren

I de västsahariska flyktinglägren i Algeriet bor cirka 165 000 västsahariska
flyktingar. Det är kvinnorna som har skött lägren, eftersom de flesta män fram till vapenvilan 1991 deltog i kriget. Flyktinglägren ligger i en tidigare helt obebodd del av Saharas öken. Vattentillgången är knapp. Men trots de hårda geografiska förhållandena med sommartemperaturer på +50° och minusgrader på
vintern och nästan utan möjligheter att ordna någon självförsörjning, har västsaharierna, enligt Sida-experter, organiserat lägren på ett föredömligt sätt.

De 5 kommittéerna

De fyra baslägren (wilayor) är i sin tur indelade i byar (dairor). Wilayorna bär namn efter västsahariska orter. Alla invånare över 18 år deltar i någon av ”de 5 kommittéerna”. Dessa är: distribution, produktion, utbildning, hälsovård och sociala frågor.
Distributionskommittén sköter utdelning av mat och kläder till alla familjer. Matransonerna består mest av ris, linser och mjöl. Svält förekommer inte, men många kvinnor har järnbrist och många barn befinner sig
på gränsen till undernäring.
Produktionskommittén ansvarar för vävning, sömnad, trädgårdar och hantverk av olika slag. Trots problem med vatten och salt har man lyckats odla upp trädgårdar på flera ställen. Där odlas potatis, lök och morötter bland annat. Men grönsakerna räcker bara till sjukhusens patienter och i viss mån barn.

Utbildning och Hälsovård

Cirka 90% av västsaharierna var analfabeter 1975, när flyktingtillvaron
började. Utbildning av flyktingarna var därför en av de stora uppgifterna för Polisario.
Numera går alla barn minst 6 år i skolan. För högre studier är västsaharierna hänvisade till eventuella stipendier från andra länder. I början undervisades många vuxna på sommarloven av ungdomar i kampanjen ”Mitt barn är min lärare”. Utbildningen i lägren håller en relativt hög nivå – trots en skriande brist på material. Västsaharierna utformar sina egna läroböcker. Alla barn går i förskola från 3 års ålder. Där lär de sig bland annat västsahariska danser, sånger och sagor.
Förutom några sjukhus finns sjukstugor i alla dairor. Vid svårare sjukdomar får västsaharierna förlita sig till hjälp i andra länder. Den förebyggande hälsovården är det viktigaste. Bristen på läkemedel är stor.

Kvinnorna

För många kvinnor har livet i flyktinglägren inneburit en revolution på många sätt. Kvinnorna har tvingats till en mycket aktiv roll. De bygger hus, undervisar och organiserar i lägren. Männen har ju deltagit i kriget.
Redan 1978 upprättade Polisario en skola för kvinnor för att snabbt alfabetisera och vidareutbilda dem. De västsahariska kvinnorna hade en ganska självständig ställning i det ursprungliga nomadsamhället. De har till exempel aldrig varit beslöjade. Under den spanska kolonialtiden förpassades dock kvinnorna till hemmet. Nu återupprättar och vidareutvecklar kvinnorna sin självständighet. Kvinnoförbundet NUSW (National Union of Saharawi Women) har internationellt stöd och kontakter i många länder.

Bistånd

Västsaharierna är helt beroende av internationellt bistånd för sin överlevnad. Under de senaste åren har biståndet från EU varit instabilt. Flyktingarna befarar att katastrofstödet kommer att användas som ett politiskt påtryckningsmedel från FN:s och EU:s sida – till att tvinga dem att ge upp sin kamp
för ett självständigt Västsahara.

Sverige och Västsahara

Den svenska regeringen har inte erkänt republiken SADR men ger ett katastrofbistånd till flyktinglägren sedan många år.
I riksdagen finns ett nätverk till stöd för västsaharierna med representanter från samtliga partier. Det finns en bred politisk enighet kring västsahariernas rätt till självbestämmande och självständighet.
Sidas katastrofstöd kanaliseras idag genom Caritas och Praktisk Solidaritet/Emmaus Björkå. Det består till största delen av specialtillverkat vällingpulver, vattentankbilar och begagnade kläder.
Sverige deltog med civilpoliser i FN-styrkan MINURSO 1997. Minröjare från Sverige arbetade i området sommaren och hösten 1998.

Västsahara

Officiellt namn: SADR (The Saharawi Arab Democratic Republic).
Geografi: Ökenlandskap med underjordiska sötvattensjöar.
Yta: Troligen 266 000 km.(kvadrat)
Befolkning: Av arabiskt och afrikanskt ursprung. Folkmängden är troligen några hundratusen, varav cirka 170 000 lever i flyktingläger Algeriet. Några hundratusen marockanska bosättare finns i den ockuperade delen, där 160 000 marockanska soldater bevakar muren, som delar landet.
Språk: Hassania, en arabisk dialekt, som också talas i Mauretanien.
Religion: Islam.
Naturtillgångar: Fosfat, järn, koppar, uran, troligen olja mm. Rika fiskebankar.

tillbaka till Västsahara