Klicka på tidningen för att gå tillbaka

Snart orkar de inte vänta på FN längre


I våras besökte journalisten Erik Halkjaer och fotografen
Magnus Rosshagen de västsahariska flyktinglägren.
De fick också möjlighet att besöka Polisariosoldaterna vid fronten, nära den beryktade "muren" i det ockuperade
Västsahara. Nu har 12 år gått sedan vapenvilan trädde i kraft och ännu har ingen folkomröstning ägt rum.


I det karga och torra landskap där den stora Saharaöknen möter de södra delarna av Atlasbergen ligger två små lerhus. Utanför har någon parkerat två gamla Land Rovers utan tak, bestyckade med kulsprutor. Här huserar en grupp på tio man ur den västsahariska befrielserörelsen Polisario Fronts armé. Deras uppgift är att bevaka de marockanska soldaterna vid vapenstilleståndslinjen i Västsahara.
Hur många soldater som ingår i Polisarios armé får vi aldrig veta, men soldaternas närmaste chef, Dih Said, berättar att han leder tolv grupper á tio man som alla har till uppgift att spana på de marockanska soldater som patrullerar den mur Marocko har byggt genom Västsahara.
Den marockanska muren byggdes under 80-talet och är ungefär 220 mil lång. Den byggdes för att skydda det område som Marocko ockuperar i sitt sydliga grannland Västsahara. Området utgör 75 procent av landets yta. De övriga 25 procenten har Polisario Front kontroll över, men det har inte mer än sand, sten och grus att erbjuda sina invånare. På det ockuperade området finns fosfat, olja och ett rikt fiskevatten.
Muren består av sand, sten, cement, taggtråd, minor, diken, artilleri och övervakningsutrustning och patrulleras av 160 000 marockanska soldater. Sedan vapenstilleståndet mellan Marocko och Polisario utgör muren också vapenstilleståndslinje. På Polisarios sida finns 60 FN-soldater, beväpnade med pistoler. För tillfället är relationerna mellan dem och Polisario frostiga.

Ehdih Ahmeto, soldat
Det är Ehdih som tar oss upp på en kulle och visar muren för oss. Den går inte att se med blotta ögat, men han har kikare. Vi kan inte komma närmare på grund av minfältet, men i förtroende berättar han att ibland, på natten, smyger de sig fram till muren för att spana närmare på marockanernas verksamhet. Han har varit soldat sedan 1994.
– Jag vill kämpa för mitt folks och vårt lands självständighet, säger han. Jag är besviken på FN för att de inte har hållit vad de lovade. Finner de inte en lösning snart blir det krig igen. Jag är övertygad om att vi kan orsaka marockanerna lika mycket skada nu som när det var krig.
Ehdih är 29 år, ogift och har inga barn. Han är uppvuxen i lägret El Ausserd, men tillbringar nu mest tid i förläggningen eller i fält. Under tre månader ligger soldaterna en månad i fält och spanar, lite mer än en månad befinner de sig på förläggningen och 20 dagar har de ledigt. Sin lediga tid tillbringar han med familjen i lägret.
Förra året hade han förmånen att träffa sin moster, som han aldrig sett innan. Hon lever på de ockuperade områdena, men så fick Ehdihs familj reda på att hon befann sig i Mauretanien, vid gränsen mot Algeriet. Då reste hela familjen dit och hälsade på henne. De flesta familjerna i lägrena i Algeriet har släktingar på de ockuperade territorierna som de aldrig har träffat.
Plötsligt ropar Ehdih till:
– Där. Ser ni röken? De kokar te, precis som vi.
När vi kisar ser vi en rökslinga slingra sig upp från berget. Genom kikaren syns två siluetter röra sig över muren. Sedan är de borta. Nere i lerhusen på vår sida av muren bjuder Ehdihs chef, Dih Said, på te.

Dih Said, kompanichef
Dih gör tecken åt oss att slå oss ner på dynorna utefter väggarna. Hans soldater bjuder på kakor och gör i ordning te. Dih är äldre än de övriga.
– Innan jag gick med i Polisario 1973 arbetade jag för spanjorerna, säger han. Min längtan efter frihet är densamma idag som för 30 år sedan. Om mina chefer ber mig att ta till vapen igen gör jag det. Vi är trötta på att vänta på FN.
Dih fnyser åt FN-soldaterna som patrullerar området. Vad är deras egentliga uppgift, undrar han.
– Under det senaste Paris-Dakkar-rallyt mobiliserade vi hela vår armé och väntade bara på anfallsorder från högre ort, säger Dih. I sista stund blåstes anfallet av och vi drog oss tillbaka. FN-observatörerna gjorde ingenting.
Medan vi serveras det första beska glaset te blåser det upp till storm utanför huset. Vid ena väggen står soldaternas automatgevär lutade. Dih gör sig lustig över FN-soldaterna och soldaterna skrattar och ler. Samtalet kommer snart in på mer allvarliga saker.
En av de stora dispyterna i förhandlingarna om en folkomröstning rör krigsfångar. Senast i februari i år släppte Polisario 100 marockanska krigsfångar. Nyheten mottogs mycket positivt i internationella kretsar, men trycket på västsaharierna att släppa de 1 160 andra fångarna är fortfarande stort.
– Var är de över 500 västsaharier som försvunnit under kriget, frågar Dih. Sedan 1991 har vi släppt fler än 1 000 fångar. Marocko har släppt 66. Om de talar om vad som har hänt med de andra 500 kanske vi kan släppa alla våra fångar.
Vi sveper det sista glaset av det nu lite sötare teet och säger adjö. Vår chaufför manövrerar skickligt jeepen genom sandstormen. I ruinstaden Tifariti, vid gränsen till Mauretanien, får vi en chans att tala med den ställföreträdande chefen för militärregion två. Polisario Front har delat upp sin del av Västsahara i sju militärregioner.

Sidi Ahmed Baun, stf chef för den andra militärregion
Sidi var en av dem som var med och bildade Polisario 1973. Då jobbade han i fosfatgruvan i Bu Craa och ville liksom så många andra västsaharier ha ett fritt land. Tre år senare såg han sig själv indragen i ett blodigt inbördeskrig. Idag är han i femtioårsåldern. Hans ansikte är fårat och han ser trött och uppgiven ut.
– Jag är en fredlig man, säger han. Marocko och Mauretanien tvingade oss att slåss. Innan vapenstilleståndet deltog jag i många strider och jag är fortfarande beredd att ta till vapen igen, även om det smärtar. Jag är trött på att vänta. Vi slogs under så många år och har nu väntat i tolv år på en fredlig lösning, utan reslutat. Är krig verkligen den enda lösningen?
Det har hänt mycket i omvärlden sedan Polisario sist bekämpade Marocko med våld. Världen ser annorlunda ut. I lägrena utanför staden Tindouf, i södra Algeriet, finns det idag barn som aldrig har upplevt krig. Det har vuxit upp små marknader och folk har skaffat arbeten i Tindouf eller hos biståndsorganisationerna. Lägrena har blivit mer och mer permanenta. Finns det verkligen en vilja att slåss idag?
– Vi slogs mot spanjorerna innan marockanerna kom, säger Sidi. Vi hade affärer, bilar, hus, arbeten och familjer, men lämnade allt detta för att slåss. Människorna i lägrena kan göra samma sak idag.
Sidi tar liksom Dih upp exemplet med Paris-Dakkar-rallyt:
– Vi fick order om högsta beredskap, berättar han. Alla män och en del kvinnor i lägrena lämnade allt de hade för händerna och tog till vapen. Våra order var tydliga. När rallybilarna passerat det ockuperade området och nått mauretanskt territorium skulle vi anfalla de marockanska styrkorna vid muren. Anfallsplanerna var klara och vi väntade bara på order. Istället kom en kontraorder om reträtt.
Ordern om reträtt kom efter påtryckningar från Algeriets regering. På 70-talet var Algeriet och Marocko fiender. Algeriet har av tradition stött Polisario och hjälpt dem med allt från mark att leva på till vapen. Frågan är dock om Algeriet skulle tillåta ett krig idag. Ehdihs, Dihs och Sidis frustration är förståelig. Drömmen om ett fritt Västsahara blir allt mer avlägsen, ju längre tiden går.

Text: Erik Halkjaer