Vad är kulturpolitik?

Kort svar: Politik som rör kultur.

Längre svar: I 2020-talets Sverige har ordet ”kulturpolitik” två huvudsakliga innebörder. För det första betyder kulturpolitik politikområde och syftar på de offentliga åtgärder och lagar som reglerar, skyddar, uppmuntrar och ekonomiskt eller på annat sätt stöder konst och kultur. För det andra syftar kulturpolitik på hur kultur i vid mening – människors värderingar, åsikter, uppfattningar – präglar politiken och kan ge upphov till samhällelig förändring. Medan den förstnämnda meningen kan sägas beteckna politikens inflytande över kulturen, handlar den andra om kulturens inflytande över politiken. Den föränderliga relationen mellan innebörderna utgör kulturpolitikens historia. Under perioder dominerar innebörden av kulturpolitik som politikområde (eller med ett engelskt ord: cultural policy). Då och då dyker det upp kulturpolitik som utmanar den gängse innebörden och förespråkar mer eller mindre omvälvande alternativ (cultural politics). Distinktionen kan också uttryckas så här: politiska partier både har en kulturpolitik (i den snävare meningen) och är kulturpolitiska (i den vidare meningen) – fast det senare är olika synligt hos olika partier vid olika historiska tidpunkter.

Kort svar: Ja, om man anser att konst och kultur är av värde för samhället och inte möjligt att tillhandahålla utan dess stöd.

Längre svar: Trots oenighet om prioriteringar anser de flesta att konst och kultur är av värde för samhället och inte möjligt att tillhandahålla utan dess stöd. Vad som anses vara av samhälleligt värde varierar mellan politiska partier och över tid. Historiskt sett har makthavare i alla tider i utbyte mot pengar och privilegier velat åt den legitimitet (prakt, ära, kulturellt kapital) och njutning som konsten skänker. Sedan upplysningstiden har värdet av konst och kultur förknippats med bildningens frigörande betydelse för den enskilda individen och för samhället som helhet. Efter demokratins genombrott har kulturpolitiken motiverats med fördelningspolitiska argument. Allmän tillgång till konst och kultur, oavsett socialt och geografiskt ursprung, har setts som en rättvisefråga och ett samhällsansvar. I detta ansvar ligger – eftersom vissa konstformer och kulturuttryck inte klarar sig på marknadens villkor – att de bör stödjas med offentliga medel. Ett samhälle som vill ha symfoniorkestrar, modern performancekonst eller historiska museer måste, så lyder argumentet, vara berett att betala för det. Denna teori om vad ekonomer kallar ”marknadsmisslyckanden” utesluter inte att andra delar av kulturlivet klarar sig utmärkt på marknadens villkor, som de kommersiella film- och musikindustrierna. En mer grundläggande fråga är vad konst och kultur – och därmed kulturpolitik – egentligen är bra för. Ibland anförs skäl för en stark kulturpolitik som handlar om att kulturen bidrar till ekonomisk, social, demokratisk eller annan utveckling. I sådana diskussioner ställs inte sällan konstens ”egenvärde” mot dess ”nytta”.

Kort svar: Nja, beroende på hur man definierar den började den svenska kulturpolitiken 1974, 1932, 1897, 1840, 1786, 1630, 1527…

Längre svar: 1974: eftersom det var då Sveriges riksdag för första gången fattade beslut om en sammanhängande kulturpolitik. 1932: eftersom det var då den tillträdande socialdemokratiska regeringen genom initiativ som Riksteatern och Statens Konstråd lanserade fördelningspolitik på kulturområdet. 1897: eftersom det var då ordet ”kulturpolitik” användes första gången på svenska och då med innebörden ”kultiverad politik”. 1840: eftersom det var då ett särskilt ecklesiastikdepartement inrättades, föregångaren till kulturdepartementet. 1786: eftersom det var då Gustav III instiftade Svenska Akademien. 1630: eftersom det var då en statlig myndighet på kulturområdet, Riksantikvarieämbetet, inrättades. 1527: eftersom det var då vid riksdagen i Västerås som Gustav Vasa genomförde den kulturrevolution som var reformationen.

Kort svar: Nej.

Längre svar: Som särskilt politikområde är kulturpolitik i hög grad ett europeiskt fenomen. Till dess nödvändiga förutsättningar räknas en sekulär stat, ett demokratiskt styrelseskick och en övertygelse om att konst och kultur är av värde för samhället och inte möjligt att tillhandahålla utan dess stöd. Även auktoritärt och teokratiskt styrda stater bedriver kulturpolitik – ett faktum som vi återkommer till.

Kort svar: Inte lätt att säga, men mer än du tror.

Längre svar: Kulturpolitikens gränser är inte alldeles tydliga. Det hänger samman med att det inte finns någon exakt definition av kulturpolitiken. Riksdagen har fattat beslut om nationella kulturpolitiska mål, men inte angivit med vilka medel dessa ska uppnås (även om det finns viss lagstiftning och vissa ”riksdagsbundna mål”). För att få svar på frågan vad kulturpolitiken omfattar får man gå till respektive budget: kommunal, regional och statlig. En översiktlig bild av den offentliga kulturfinansieringen visar att vissa konstformer och verksamheter erhåller betydligt mer än andra. Scenkonsten (musik, dans och teater) och museer får mest (omkring femton respektive tjugo procent), medan bildkonsten får minst (omkring en procent). Detta handlar naturligtvis om att vissa konstformer är mer resurskrävande än andra, men inte enbart. Förklaringarna till prioriteringarna mellan olika konstformer är nästan alltid historisk. Kulturpolitiken har vuxit fram över lång tid. Det är ett ganska stelt – eller om man så vill: stabilt – system. Det uppstår regelbundet diskussioner om nya kulturuttryck och huruvida dessa bör få kulturpolitiskt stöd, som modern dans, nycirkus och dataspel. Det är inte ovanligt att kulturformer som först motarbetats kulturpolitiskt senare kommer att erhålla kulturpolitiskt stöd, genom åren har detta drabbat till exempel jazzen och graffitin. Det finns även offentliga kulturella verksamheter som inte finansieras med kulturpolitiska medel (estetiska ämnen i skolan, regionalt finansierad filmproduktion mm). På statlig nivå ansvarar Kulturdepartementet även för presstöd, stöd till public service samt stöd till trossamfund. Huruvida detta bör räknas till kulturpolitiken är närmast en filosofisk fråga. Stödet till folkbildningen – studieförbund och folkhögskolor – ligger under Utbildningsdepartementet.

Kort svar: På tre nivåer: staten, regionerna och kommunerna. 

Längre svar: Kulturpolitiken skiljer sig från de flesta andra politiska områden genom att den bedrivs på tre politiska nivåer: statligt, kommunalt och regionalt. På så sätt kan kulturen sägas vara ett delat politiskt ansvar. Den är ett exempel på flernivå-demokrati. Hur kulturpolitiken bedrivs skiljer sig dock åt på de olika politiska nivåerna. Ibland uppstår diskussioner mellan dessa tre nivåer om ansvarsfördelningen. Många kulturverksamheter är beroende av stöd från flera politiska nivåer.

Kort svar: Genom bidrag från stat, region och kommun.

Längre svar: Sett till ekonomin är kulturpolitik inget litet politikområde om man väger samman de tre politiska nivåerna stat, region och kommun. Samhällets samlade utgifter för kultur uppgick år 2023 till drygt 34 miljarder. Av dessa stod staten för knappt 15 miljarder, regionerna för drygt 5 miljarder och kommunerna för drygt 14 miljarder. Summan motsvarar offentliga kulturutgifter på 3 247 kronor per invånare. Som andel av de offentliga utgifterna utgjorde kulturutgifterna år 2023 knappt 1,2 procent av statens budget, 1,3 procent av regionernas utgifter och 2,1 procent av kommunernas utgifter. Till bilden av landets samlade kulturekonomi hör även hushållens privata kulturutgifter. Dessa är svårare att mäta, men de uppskattningar som gjorts visar att de privata kulturutgifterna är betydligt större än de offentliga. Givet denna starka offentliga finansiering – bör inte den privata finansieringen av kulturverksamheter öka? Det vill säga lyfta av en del av ansvaret från skattebetalarna? En rapport från Myndigheten för kulturanalys 2024 tar tydligt avstånd från antagandet att den privata finansieringen skulle kunna öka med rådande kulturpolitik. Enligt myndigheten skulle en sådan kräva flera större förändringar och offentliga kultursatsningar. Att öka den privata finansieringsgraden genom att dra tillbaka offentlig finansiering bedöms inte vara en fungerande metod. Rapporten visar dessutom hur mycket arbete och resurser som går åt för att finna privata pengar – tid och kraft som kulturutövare hade kunnat lägga på kärnverksamheten.

Kort svar: Ja.

Längre svar: Det finns många områden där kulturpolitiska målsättningar sammanfaller med andra politiska mål, det kan gälla utbildning, näringspolitik, lokal och regional utveckling, besöksnäring och mycket annat. Sådan tvärpolitisk samverkan är vanligare på kommunal och regional nivå än på statlig.

Kort svar: Både ja och nej.

Längre svar: Det offentliga stödet till folkbildningen har varit nära sammanbundet med framväxten av en offentlig kulturpolitik. Idag handhas statens stöd till folkbildningen av Utbildningsdepartementet, inte av Kulturdepartementet, och är formellt sett inte en del av kulturpolitiken. Samtidigt kan en växande del av studieförbundens verksamhet – både i studiecirklar och programverksamhet – beskrivas som kulturverksamheter. Många folkhögskolor har linjer och kurser med kulturprofil.

Kort svar: Både ja och nej.

Längre svar: Mediepolitiken har genom tiderna varit av stort intressen för staten. Den svenska tryckfrihetslagstiftningen är äldst i världen, vilket inte hindrat statsmakten från att ingripa med censur och rättsliga åtgärder långt in i vår tid. Högmålsbrott, hädelse, smädelse av främmande makt har anförts som skäl för att begränsa tryckfriheten. När medier i ”allmänhetens tjänst” (public service-radio och så småningom -tv) etablerades i Sverige på 1920-talet skedde det i samverkan mellan statliga myndigheter, industrin och pressen. Staten var noga med att dels skaffa sig monopol över etermedierna, dels se till att de blev kulturförmedlare och inga propagandakanaler för särintressen (eller för staten själv).

Kort svar: Både ja och nej.

Längre svar: Politiken för kulturella och kreativa branscher (i dagligt tal KKB) rör sig i skärningsfältet mellan offentlig och kommersiell kulturverksamhet, mellan kulturföretag och kulturpolitik. Det är ett politiskt sakområde som tog form i Storbritannien i slutet av 1990-talet och därefter spred sig över världen. Området KKB kan ibland uppfattas som oformligt eller alltför disparat, då det omfattar allt från den deltidsarbetande keramikern till Netflix eller Disney-koncernerna. Många länder har nationella strategier för att stödja kulturbranscherna, sedan 2024 också Sverige. Arbetet med KKB har länge bedrivits på regional nivå runt om i landet. Många regioner har strategier för att utveckla kulturbranscherna. Ofta går dessa hand i hand med utvecklingen av besöksnäringen samt med den övergripande politiken för regional utveckling.

Kort svar: Principen syftar till att begränsa politikernas och byråkraternas inblandning i det konstnärliga skapandet. De ska endast skapa förutsättningar för det.

Längre svar: I västeuropeisk kulturpolitik så som den vuxit fram efter andra världskriget har den så kallade ”principen om armlängds avstånd” haft en viktig ställning. Innebörden är att varken folkvalda politiker eller tjänstepersoner ska ta beslut i konkreta konstnärliga frågor. Sådana beslut överlämnas åt sakkunniga personer med tidsbegränsade mandat. Syftet är att undvika direkt politisk eller byråkratisk styrning av konsten och kulturlivet. Principen om armlängds avstånd är inget juridiskt begrepp. Det är snarast ett politiskt ideal eller en slags ämbetsmannaetik. Principen har – genom anslagsgivande kulturmyndigheters arbets- och expertgrupper, rådgivande organ i kommuner och regioner och olika juryförfaranden – byggts in i den svenska kulturpolitiken. I vilka sammanhang principen bör tillämpas är föremål för diskussion. Såväl Riksrevisionen som Myndigheten för kulturanalys har i utredningar undersökt principens tillämpning.

Kort svar: Ett urval verk som anses representativt för enkultur och önskvärt eller nödvändigt att känna till.

Längre svar: Ordet kanon syftade ursprungligen på deböcker i bibeln som av kyrkan erkänns som ”dogmatiskt och etiskt rättesnöre” (SAOB). Det går en rak linje från Martin Luthers lilla katekes 1529 (på svenska 1544) över inrättandet av ett ecklesiastikdepartement 1840 och utgivningen av Läsebok för folkskolan 1868–1951 fram till regeringens förslag 2023 om att utreda inrättandet av en kulturkanon.

Kort svar: En politisk konflikt mellan olika kulturella värderingar.

Längre svar: Kulturkrig är både en ny och gammal företeelse. Å ena sidan förtecknar ingen av Svenska Akademiens ordböcker ordet (i varje fall inte fram till 2025). Googlar du ordet får du desto fler träffar. Å andra sidan har företeelsen långa historiska rötter. 1500- och 1600-talens religionskrig i Nordeuropa var en form av kulturkrig. På 1870-talet utbröt en ”Kulturkampf” mellan den preussiska statsmakten och den katolska kyrkan angående inflytandet över samhällslivet. Sedan slutet av 1980-talet rasade ”culture wars” vid de amerikanska universiteten mellan å ena sidan radikala studenter och minoritetsgrupper som ville ha en annan representation i litteraturlistor och föreläsare, och å andra sidan bildningskonservativa professorer som kämpade för det västerländska kulturarvet och, som det hette i en boktitel från tiden, ”vad varje amerikan bör veta”. Kring millennieskiftet nådde kulturkriget Sverige, men det var först under 2010-talet som debatten tog ordentlig fart. Med Donald Trump som USA:s president gjordes kulturkriget till officiell amerikansk politik.