Hur långt är ett snöre?

Ordet kultur är ett av de mest centrala i det svenska språket, liksom dess motsvarigheter är i de flesta andra språk. Det gör att någon entydig definition inte finns. Kultur är ett omstritt begrepp. Ofta talar man dock, förenklat, om två olika kulturbegrepp: ett antropologiskt eller sociologiskt (kultur som en livsform) och ett estetiskt (konstarterna). Alla diskussioner om kulturföretagande måste ta hänsyn till denna dynamik i kulturbegreppet.

Frågan har diskuterats genom historien, så länge konst skapats. Och den kommer att fortsätta att diskuteras. Så bör det också vara. Här räcker det att konstatera: konst är inte samma sak som kultur. Konstnärliga uttryck och verk är en delmängd av storheten kultur. Annorlunda uttryck: all konst är kultur – men all kultur är inte konst.

Stycke 2

Kulturell verksamhet bedrivs i såväl privat som offentlig som frivillig föreningsform. Dessutom sker en massa enskilt och gemensamt kulturskapande helt oorganiserat (en massa människor som inte kan låta bli att måla akvareller, skriva dikter eller spela och sjunga).

Allt oftare talas om kulturlivet som ett ekosystem. Det är en metafor som tillgrips för att beskriva kulturlivets komplexitet, liksom det ömsesidiga inbördes beroendet mellan många olika aktörer. Kulturlivet liknar ett ekosystem även på så sätt att det är svårt att förutse vilka konsekvenser ingrepp i systemet kan få.

Det finns nog ingen som har en samlad överblick. Det hänger naturligtvis också samman med frågan hur man definierar ”kultur”.

Ser vi på den kulturella arbetsmarknaden kan vi konstatera att Arbetsförmedlingen Kultur har ca 25 000 personer inskrivna (häri ingår då inte de kulturskapare som är egenföretagare, vilket en stor och växande del är). I de försök som gjorts att beräkna omfattningen på kulturekonomin varierar uppskattningarna från 3 till 10 procent av arbetsmarknaden. Det är följaktligen en betydligt större del av arbetsmarknaden än den som AF Kultur organiserar.

Det offentliga kulturstödet uppgår till närmare 24 miljarder kr/år. På statlig nivå utgör kulturpolitiken något mindre än en procent av de statliga utgifterna. På kommunal nivå är den oftast högre än så.

Viktigt att komma ihåg är att kulturlivet är större än såväl kulturpolitiken som marknaden för kulturella varor och tjänster.

Enligt siffror från Kulturrådet finansieras det svenska kulturlivet till 1/3 med offentliga medel (ca 24 miljarder kr/år; stat och kommuner lägger huvuddelen och ungefär lika mycket vardera, landstingen/regionerna en mindre men växande del) och till 2/3 av privata medel, dvs som privat konsumtion av kulturella varor och tjänster (hushållens kulturutgifter beräknas till ca 45 miljarder kr/år). Den privata sponsringen av kulturell verksamhet är i Sverige näst intill försumbar. I flera europeiska länder liksom i USA är stiftelser viktiga kulturfinansärer. Så är inte fallet i Sverige.

I grova drag kan den offentliga finansieringen liksom (den obefintliga) sponsringen sägas tillhöra Saccos Kultur 1.0-sammanhang, medan den privata kulturkonsumtionen till största delen kan hänföras till Kultur 2.0.

På svenska kommer ordet företag ur verbet att ”företa sig” något. Det är alltså en slags handling eller aktivitet. Det har även en bibetydelse som handlar om att ta risker, att våga något, i uttryck som ”det var ett vådligt företag”.

Ett företag kan ha olika juridisk form som till exempel – AB, HB, KB, enskild firma eller ekonomisk förening– eller (i linje med ovanstående definition) ingen juridisk form alls. Ett företag har ägare (privata eller offentliga, fysiska eller juridiska personer eller en blandning av allt detta).

Motsatsen till ett privat företag är offentlig verksamhet. Men motsatsen kan också vara frivillig, icke-kommersiell verksamhet, i föreningslivet eller helt oorganiserat.

Ja, om inget annat uttryckligen beslutats av ägarna. Ett aktiebolags verksamhet regleras i Sverige av aktiebolagslagen. Denna slår fast: ”Om bolagets verksamhet helt eller delvis skall ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen.”

Den minsta gemensamma nämnaren för att mäta resultatet av ett företags verksamhet är pengar. Går det bra eller dåligt? Det visar sig i bokslutet.

Ett företag kan inte år efter år gå med förlust – då går det under. Ett företag måste följaktligen uppvisa vinst. Men måste det maximera sin vinst?

Nej. Det finns en rad mekanismer för att begränsa ett företags inneboende strävan efter vinstmaximering. Företaget kan själv formulera och låta sig styras av olika policies (mot barnpornografi, vapenhandel, droger etc). Företaget kan ha ägardirektiv eller formuleringar i bolagsordningen som begränsar kravet på vinstmaximering till förmån för andra målsättningar. Att detta inte är en alldeles enkel balansgång visar sig i styrningen av offentligt ägda företag. Ofta uppstår målkonflikter.

Sedan några år tillbaka finns i Sverige den juridiska formen ”aktiebolag med begränsad vinstutdelning”, vars syfte är att begränsa ägarnas uttag av pengar från företaget (vilket gör att strävan efter att maximera vinsten försvinner).

I vissa sammanhang skiljer man mellan företagare och entreprenörer. Så skiljer t ex kulturföretagaren Max Valentin mellan innovatör, entreprenör och företagare. Det är tre olika funktioner som kan men inte måste förenas i en och samma person. Entreprenören är enligt denna uppdelning den som tar en uppfinning till marknaden, vilket förutsätter ett stort mått av fantasi och handlingskraft. Företagaren förvaltar.

En klassik definition av en entreprenör är en som ”flyttar resurser från ett område där de gör liten nytta till ett där de gör större nytta”. För den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter spelar entreprenören en central roll i den kapitalistiska ekonomins utveckling; entreprenören är huvudperson i de processer av ”kreativ förstörelse” som driver kapitalismen framåt. I nyliberal ekonomisk teori – vars hjärtpunkt är en fast tro på marknadens rationalitet – spelar entreprenören inte lika stor roll.

Den holländske Giep Hagoort hävdar att entreprenörskap handlar om mer än bara ekonomi (en tanke som också återfinns i de många diskussionerna om ”socialt entreprenörskap”).

Ja, åtminstone enligt det franska ordens ursprungliga betydelse från medeltiden ”den som uträttar något”. Det är först under senare tid som ordet blivit så starkt förknippat med företag, företagande och affärer.

Enkelt uttryckt är det all kulturell verksamhet som bedrivs i företagsform. Såväl den halvtidsarbetande keramikern som Disney-koncernen är alltså kulturföretag. Dessutom bedrivs ofta offentlig kulturell verksamhet i företagsform (som t ex Göteborgs Stadsteater AB) – utan att för den skulle vara beroende av att överleva på en marknad. I dessa fall är gränsdragningen mellan företag och offentlig förvaltning oklar och omstridd (se: Göteborg).

Även här är begreppsförvirringen omfattande. Det är viktigt att skilja mellan åtminstone tre olika tänkbara relationer mellan kulturlivet och näringslivet: 1) kulturlivet får stöd av näringslivet (sponsring, olika former av samverkan etc); 2) kultur till näringslivet (enkelt uttryck: företag tillförs konstnärlig kompetens för att t ex utveckla varor, tjänster och personal eller att man tillgängliggör kultur för flera); 3) kultur som näringsliv (ett ekonomiskt perspektiv på kulturlivet, med vars hjälp man kan konstatera att detta utgör en dynamiskt om än ofta småskalig del av näringslivet som helhet).

Diskussionerna om kulturföretag handlar om den tredje relationen: kultur som näringsliv.

Ja och nej. Ett företag måste uppvisa ett positivt resultat, annars går det med förlust och kan inte överleva. Det finns inget som hindrar ett företag vars primära drivkraft är ekonomiskt överskott från att samtidigt producera kulturella värden. Men enligt Giep Hagoort (se nedan) kan ett sådant företag inte beskrivas som ett kulturföretag. För att ett företag ska kunna kvalificera sig som kulturföretag måste de konstnärliga målsättningarna vara överordnade de ekonomiska. Det innebär emellertid inte att ett sådant företag kan gå med förlust.

Begreppsförvirring är stor. Det talas om allt från ”upplevelseindustri” och copyright industries till ”kulturella och kreativa näringar” (i byråkratsammanhang allt oftare sammanfattade i akronymen KKN). Mycket av detta är oklart. Dessutom väcker talet om särskilda ”kreativa näringar” ofta ont blod (vilka företag är inte kreativa?). Den statliga myndigheten Tillväxtanalys har rekommenderat användning av ordet kulturföretag. Det är ett gott råd.

Den holländske forskaren Giep Hagoort har beskrivit det som att ett kulturföretag har ”två tyngdpunkter”, en kommersiell och en konstnärlig. Ett nyckelord i sammanhanget är följaktligen balans. Det som kännetecknar ett kulturföretag är emellertid att de konstnärliga målsättningarna är överordnade de ekonomiska. Ekonomin är ett medel för att uppnå konstnärliga mål. Inte tvärtom. Då är det inget kulturföretag.

På CIDS i Manchester, stadens rådgivningsbyrå för kulturföretag, gav man i slutet av 90-talet ett pragmatiskt svar på frågan är: ”If they think they are, they are”. Det är en inkluderande, demokratisk defintion. Företagaren får själv avgöra om det hen ägnar sig åt är kultur.

Ett sätt att beskriva hur värden skapas i företag är genom att beskriva värdekedjor. En i kulturekonomiska sammanhang inflyteserik modell har presenterats av den australiske ekonomen David Throsby. Han beskriver konstens relation till kulturföretagen som ”ringar på vattnet”, i analogi med hur värde skapas i andra branscher (teknik, medicin). En innovation (eller ett konstnärligt verk) kan kommersialiseras, och lämnar då cirkelns mitt och beger sig ut i kulturekonomin där oftast andra aktörer tar över.

Denna värdekedja kan, även om det är ovanligt, rymmas inom en och samma organisation. Vanligare är att de olika funktionerna i modellen utförs av olika aktörer. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det därför viktigt att alla länkar i denna värdekedja är starka – att ingen brister. Att se till att så inte sker är en viktig offentlig angelägenhet.

Kännetecknande för kulturekonomin är vidare att värdeskapande kan ta lång tid. Det kan ta decennier efter det att investeringar gjorts innan ett ekonomiskt värde realiseras. Den brittiska ekonomen Sarah Thelwall använder begreppet ”uppskjutet värde” för att beskriva denna process.

De kan vara det. Men de kan också vara dåliga.

Traditionell svensk kulturpolitik hade länge som målsättning att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” (vår kursivering). Samtidigt använde man sig av kulturföretag för att förverkliga andra målsättningar (t ex via litteratur- och filmpolitiken). Kulturpolitiken har alltså verkat både mot och genom marknaden. Framför allt har den emellertid kompletterat marknaden, dvs genom att täcka upp för vad ekonomerna kallar ”marknadsmisslyckanden” (dvs marknadens oförmåga att tillhandahålla t ex opera).

På ett mer övergripande plan finns kritik mot vad som på 70-talet kallades ”kulturimperialism” (och idag benämnes ”mjuk makt”), dvs mot ett fåtal stora kultur- och medieföretags dominans på de globala kulturmarknaderna.

Ett annat sätt att ställa frågan huruvida kulturföretag är bra eller inte för kulturlivet är: vilken organisationsform lämpar sig bäst för ett specifikt kulturuttryck eller konstnärlig verksamhet? Svaret på den frågan varierar sannolikt från situation till situation. I vissa fall kan emellertid företagsformen vara den bästa. Då bidrar företag till att konst skapas.

Förmodligen. Men alla kulturella aktiviteter kan inte överleva på en marknad. Vissa konstuttryck lämpar sig därför mindre väl att drivas i företagsform, som opera och teater (vilket inte hindrar att många offentliga kulturverksamheter ändå är organiserade i företagsform; de är dock inte beroende av marknaden utan erhåller offentligt stöd för sin verksamhet).

Ja. Men inte helt och hållet. Ett kulturföretag är som alla andra företag underkastat regelverk och lagstiftning och måste betala skatt och arbetsgivaravgifter. Ändå uppfattar sig många kulturföretagare som annorlunda än ”vanliga” företagare. Utan tvekan finns ofta en subjektiv upplevelse av att vara annorlunda – sann eller inte.

Men även om man bortser från denna subjektiva upplevelse finns en rad argument för kulturföretagens annanhet. Dit hör t ex argument kring kulturföretagens produktorientering, ”konstkonsumtionens ackumulerande logik” och föreställningen om kulturella varor och tjänster som ”unika”.

Det innebär att man i sitt arbete utgår från det egna verket, den egna produkten, inte marknadens efterfrågan. En konstnär gör inte marknadsundersökningar. Motsatsen till produktorientering är marknadsorientering.

Det betyder att konsumtion av kulturella uttryck inte leder till mättnad, utan till större efterfrågan. Ju mer musik eller film man konsumerar – desto mer vill man konsumera. Har man lärt sig älska opera, vill man se fler föreställningar. Litteraturälskaren säger inte: ”Nu har jag läst fem romaner i år, nu får det räcka!”. Samma fenomen omtalas från producenthåll som ”publikutveckling”.

Det är ett påstående som görs i politiska sammanhang, t ex i samband med att internationella handelsavtal förhandlas fram. Inte minst Frankrike har varit viktigt för att hävda detta ”kulturella undantag” på frihandelsområdet. Unesco hävdar i en konvention från 2005 att kulturella varor och tjänster är ”bärare av identitet, värden och mening” och ”inte får behandlas som vilka handels-eller konsumentvaror som helst”.7 Sverige har ratificerat Unescos konvention. Att kulturella varor och tjänster har en ”speciell karaktär” är måhända inte ett filosofiskt eller ekonomiskt faktum. Men det är ett politiskt faktum.

Denna vilja att hävda kulturella varors särställning hänger samman kulturens identitetsskapande roll. Nationell identitet (liksom regional, lokal och t o m individuell identitet) uttrycks i hög grad i kulturella termer. Att då reducera dessa kulturella uttryck enbart till varor på en marknad, kan uppfattas som att köpslå om något som är så värdefullt att dess värde inte kan mätas i pengar.

För det första krävs en förståelse för att det faktiskt är så: att kulturföretag på väsentliga punkter skiljer sig från andra företag. Det kan dessutom krävas specifik branschkunskap, för att kunna ge konkreta råd i det unika fallet.

Det är närmast en filosofisk fråga. Vi kan konstatera att i takt med att marknadsekonomin historiskt sett vuxit, och utsatt allt mer av mänskligt handlande för marknadens rationalitet, har även kulturella uttryck och konstnärliga verk blivit till varor på en marknad.

Detta får emellertid inte leda till sammanblandning av ett kulturuttrycks värde med dess pris på marknaden.

Det är inte säkert att det finns en sådan gräns. En roman på hyllan i en bokhandel är både ett konstnärligt verk och en vara på en marknad. Det är inte så att hälften av sidorna i boken är konstnärliga och hälften kommersiella – boken är som helhet samtidigt kommersiell och konstnärlig. Det är alltså inte frågan om antingen-eller, utan (i vissa fall) både-och.

Åtminstone delvis kan det förklaras av vad som brukar kallas ”konstens omvända ekonomi”, d.v.s. det förhållande att om ett konstuttryck är kommersiellt framgångsrikt anses det konstnärligt svagt. Så enkelt är det naturligtvis inte. Men det är inte heller helt osant.

Ofta råder ett direkt motsatsförhållande mellan kulturellt kapital och annat kapital, d v s vanliga pengar. Forskare knyter detta förhållande till uppkomsten av autonoma konstnärliga fält (där andra och egna regler gäller). Den franske sociologen Pierre Bourdieu daterar uppkomsten av dessa autonoma fält till modernismens genombrott under tidigt 1900-tal, andra forskare menar att de uppstått tidigare. ”I konstnärsvärlden”, säger Bourdieu, ”som är en omvänd ekonomisk värld, är de mest anti-ekonomiska ’galenskaper’ i viss mening ’förnuftiga’, därför att man där erkänner och belönar oegennyttan.”